En förlossningsberättelse?
Ja, gott folk, det var kanske ett tag sedan. Och nu blir väl bilden av det hela ganska mycket för finad, både för att jag med tiden glömt och förträngt och för att inte skrämma er som än inte fött barn ännu.
Vi har i alla fall fått en son! Vi har fått en Theo Andreas för er som kanske missat detta!
Som jag tidigare nämnt var förlossningen så beräknad till den 26 juli, men då jag alltid varit lite snabb i starten, satte det hela igång redan på morgonen den 15 juli. Jag vaknade tidigt och för en gång skull detta års sommar kände jag mig riktigt utvilad, gick ut en liten sväng med hunden endast i t-shirt och trosor(då jag var i stugan så funkar den outfiten utmärkt) då jag kände hur det plötsligt blev helt otroligt blött mellan mina benen trodde att jag kissat på mig. När jag vaknat till liv på riktigt, konstaterade jag att det helt enkelt måste vara barn på gång. Skyndade in på toan, men upptäckte där till min förfäran att det blöta bestod av blod och åter en massa blod. Jag ringde in till förlossningen och de ville att jag omedelbums skulle komma in för att undersöka saken. Jag ropade ner min halvt sovande moder som sedan i halv panik sprang runt och försökte sig på att packa en förlossningväska då den andra befann sig i stan (förutom en rygga med 1 body och en bäbis byxa som låg ute i bilen) samtigt som jag ringde en sovande Peter med orden “Jag tror vi ska bli föräldrar idag.” , Jag tror inte jag har lyckats väcka honom så fort förut. Han sade åt mig att ta det lugnt och vi bestämdes att mötas utanför förlossningen. Jag tog en dusch för att få bort lite blod (och rakade benen givetvis) och for runt som en yrhöna fram och tillbaka, byte kläder sjuttielva gånger i väntan på att min käre mamma skulle klä sig, borsta tänderna och få klart allt inför att vi kunde åka. Efter max 20 minuter vilka kändes som ett par timmar stod jag inte ut längre, utan gick ut och satt mig i bilen och skickade iväg ett sms till Isa.
Jag började få sammandragningar och vi begav oss mot Umeå. Sammandragningarna tilltog efterhand och när vi kom in på förlossningen tyckte jag att de var ganska täta. Drekt vi kom in på förlossningen blev vi uppmötta av läkare och en barnmorska och blev genast inskrivna pga blödningarna. Man gjorde ett ultraljud för att kontrollera moderkakan, mätte fostrets hjärtljud och livmoderns sammandragningar. När detta mätts i ca trekvart, kom sköterskan in och tittade på kurvan. Med ett leende “Jag ser här det inte är så jätte allvarligt ännu. Men det blir nog barn innan kvällen ska ni se. Om Ni tar och går och fikar i cafterian och om du är ute och gå så mycket som möjligt så ska du nog se att det sätter igång. Men kom tillbaka om du blöder mer.” Jag trodde inte mina öron - vi var ju där för att föda barn NU! Det var ju dags!
Snopna gick vi till cafeterian och fikade. Sammandragningarna avtog lite lätt men blodet fortsatte rinna och dagen förflöt i sakta mak. Vi vandrade runt på sjukhuset och min mamma och Peter var och köpte ett gäng tidningar och vi fördrev på så sätt tiden. Vid tolv-tiden på natten hade sammandragningarna varit täta sedan kl sex. Sköterskan ringde då in läkaren vilken tog beslutet att ge mig bricanyl och morfin så att jag skulle få sova en stund och sedan få bli uppstartad tidigt på morgonen med hjälp av dropp nästa dag. Så Peter och mamma skickades hem för att få sova några timmar även dom. Klockan 06,00 väntads dom åter, då jag sedan planerades startas igångmed värkstimulerandedropp. Bricanylen hjälpte dock inte ett dyft, sammandragningarna var lika täta och jag hade massor av halsbränna. Jag fick ytterligre en spruta, somäven denna integav någon verkan så det sluta med attjag låg och smsade med Peter och mamma tills dom kom tillbaka. Det var den sömnen de.
Fram på morgonkvisten ville sköterskorna att jag skulle få värkstimulerande dropp, då de tyckte det hela förlöpte alltför långsamt och då dom dessutom gett mig bricanyl i två doser under natten. När rondande läkare kom och sköterskan frågae vilken hastighet dom skulle strta droppet på, tyckte denna att jag kunde gå hem istället. Det blev en hetsig disskussion inne på min sal. Tillsist gjordes en gynunderskökning efter sköterskans begäran där det konstaderades att jag hade haft en vattenavgång, efter detta kopplades det värkstimulerandedroppet igång och ökades i hastighet var 30:e minut.
Dagen flöt på ganska långsamt och jag skickade hem Peter för att uppvakta svärfar på 60 årsdagen en stund då jag mådde relativt bra trots täta sammandragningar.
Så släppte det och jag kände att jag inte längre kunde kontrollera värken med hälp av andningen.
Jag som sett fram emot att få sniffa mig hög på den omtalade lustgasen, blev något besviken när jag erbjöds en varm dusch. Jag duschade i alla fall och andades så gott jag kunde när sammandragningarna kom. Efter någon kvart-tjugominuter tyckte jag bara det kändes obekvämt och kallt i duschen (Jag som aldrig varit någon lång duschare i vanliga fall då jag tycker att det blir så kallt och blött, hur kallt tror ni inte det blir när man har ont då? På sjukhuset har dom ju inte direkt stora munstycken) så jag gav upp. Jag erbjöds därefter äntligen lustgas. (Vad jag aldrig förstod var att man endast skulle andas lustgas under själva värkarna, vilket resulterade i en rejäl flash-back till tonårstidens efterfester.) Det var precis så härligt som alla sagt, tack och hej - in i dimman.
Något senare hjälpte inte lustgasen längre, tro’t eller ej, och jag fick ryggbedövning. Nästan lite övernaturlig upplevelse, hela kroppen söder om naveln kopplades bort. Eller inte första gången för jag fick nämligen två. Första misslyckades totalt, och 4 timmar senare(jo så länge fick jag vänta innan jag fick en ny) men då kom min övernaturliga upplevelse. Underbart var det!
Vid halv fem-tiden startade således krystvärkarna. Å käre gud. Absolut ingenting i hela världen hade kunnat förbereda mig på det som komma skulle. Nu vet jag vad ett svart hål i universum är. Det är där man försvinner in när man föder barn. Jag minns att jag mot slutet tänkte: ” Det var då själva fan att den här s.k. yrkeskunniga personalen inte begriper att det inte är fysiskt möjligt. Det kan inte komma ut ett barn ur det här hålet, det är inte möjligt. De måste göra kejsarsnitt. Jag dör. Jag dör.”
Just när jag trodde jag skulle vandra vidare till de sälla jaktmarkerna, då jag jobbat med krystvärkar i två och en halv timme, då dom testat sugklockan för tredjegången och läkaren nästan tuppat av pga ansträngning, och då hela akutteamet rullat ner med mig ner efter korridoren in i operationsalen och med Peter hack i häl, DÅ då kom han ut via ett akut kjesarsnitt. Den 17 juli, klockan 07.09.
“Det är en pojke!”
Tack och lov tog den stolte fadern hand om den nykomna, eftersom dess ansvarslösa moder krampaktigt försökte hålla ögonen öppna. “Jag lovar att jag ska vara en bra mamma, lite senare”.
Han vägde 3725 gram och var 51 cm lång. Världens finaste trollunge med fjunigt ljust hår. Jag fascineras verkligen över naturens under: att någon så vacker kan komma från någon så… mindre vacker. Tack och lov blev han lik far sin.
Vi firades med alkoholfritt bubbel och smörgåsar, ett fint avslut på en lång, fasansfull, smärtfylld, hemsk, alldeles… alldeles underbar dag/helg.
Vi har i alla fall fått en son! Vi har fått en Theo Andreas för er som kanske missat detta!
Som jag tidigare nämnt var förlossningen så beräknad till den 26 juli, men då jag alltid varit lite snabb i starten, satte det hela igång redan på morgonen den 15 juli. Jag vaknade tidigt och för en gång skull detta års sommar kände jag mig riktigt utvilad, gick ut en liten sväng med hunden endast i t-shirt och trosor(då jag var i stugan så funkar den outfiten utmärkt) då jag kände hur det plötsligt blev helt otroligt blött mellan mina benen trodde att jag kissat på mig. När jag vaknat till liv på riktigt, konstaterade jag att det helt enkelt måste vara barn på gång. Skyndade in på toan, men upptäckte där till min förfäran att det blöta bestod av blod och åter en massa blod. Jag ringde in till förlossningen och de ville att jag omedelbums skulle komma in för att undersöka saken. Jag ropade ner min halvt sovande moder som sedan i halv panik sprang runt och försökte sig på att packa en förlossningväska då den andra befann sig i stan (förutom en rygga med 1 body och en bäbis byxa som låg ute i bilen) samtigt som jag ringde en sovande Peter med orden “Jag tror vi ska bli föräldrar idag.” , Jag tror inte jag har lyckats väcka honom så fort förut. Han sade åt mig att ta det lugnt och vi bestämdes att mötas utanför förlossningen. Jag tog en dusch för att få bort lite blod (och rakade benen givetvis) och for runt som en yrhöna fram och tillbaka, byte kläder sjuttielva gånger i väntan på att min käre mamma skulle klä sig, borsta tänderna och få klart allt inför att vi kunde åka. Efter max 20 minuter vilka kändes som ett par timmar stod jag inte ut längre, utan gick ut och satt mig i bilen och skickade iväg ett sms till Isa.
Jag började få sammandragningar och vi begav oss mot Umeå. Sammandragningarna tilltog efterhand och när vi kom in på förlossningen tyckte jag att de var ganska täta. Drekt vi kom in på förlossningen blev vi uppmötta av läkare och en barnmorska och blev genast inskrivna pga blödningarna. Man gjorde ett ultraljud för att kontrollera moderkakan, mätte fostrets hjärtljud och livmoderns sammandragningar. När detta mätts i ca trekvart, kom sköterskan in och tittade på kurvan. Med ett leende “Jag ser här det inte är så jätte allvarligt ännu. Men det blir nog barn innan kvällen ska ni se. Om Ni tar och går och fikar i cafterian och om du är ute och gå så mycket som möjligt så ska du nog se att det sätter igång. Men kom tillbaka om du blöder mer.” Jag trodde inte mina öron - vi var ju där för att föda barn NU! Det var ju dags!
Snopna gick vi till cafeterian och fikade. Sammandragningarna avtog lite lätt men blodet fortsatte rinna och dagen förflöt i sakta mak. Vi vandrade runt på sjukhuset och min mamma och Peter var och köpte ett gäng tidningar och vi fördrev på så sätt tiden. Vid tolv-tiden på natten hade sammandragningarna varit täta sedan kl sex. Sköterskan ringde då in läkaren vilken tog beslutet att ge mig bricanyl och morfin så att jag skulle få sova en stund och sedan få bli uppstartad tidigt på morgonen med hjälp av dropp nästa dag. Så Peter och mamma skickades hem för att få sova några timmar även dom. Klockan 06,00 väntads dom åter, då jag sedan planerades startas igångmed värkstimulerandedropp. Bricanylen hjälpte dock inte ett dyft, sammandragningarna var lika täta och jag hade massor av halsbränna. Jag fick ytterligre en spruta, somäven denna integav någon verkan så det sluta med attjag låg och smsade med Peter och mamma tills dom kom tillbaka. Det var den sömnen de.
Fram på morgonkvisten ville sköterskorna att jag skulle få värkstimulerande dropp, då de tyckte det hela förlöpte alltför långsamt och då dom dessutom gett mig bricanyl i två doser under natten. När rondande läkare kom och sköterskan frågae vilken hastighet dom skulle strta droppet på, tyckte denna att jag kunde gå hem istället. Det blev en hetsig disskussion inne på min sal. Tillsist gjordes en gynunderskökning efter sköterskans begäran där det konstaderades att jag hade haft en vattenavgång, efter detta kopplades det värkstimulerandedroppet igång och ökades i hastighet var 30:e minut.
Dagen flöt på ganska långsamt och jag skickade hem Peter för att uppvakta svärfar på 60 årsdagen en stund då jag mådde relativt bra trots täta sammandragningar.
Så släppte det och jag kände att jag inte längre kunde kontrollera värken med hälp av andningen.
Jag som sett fram emot att få sniffa mig hög på den omtalade lustgasen, blev något besviken när jag erbjöds en varm dusch. Jag duschade i alla fall och andades så gott jag kunde när sammandragningarna kom. Efter någon kvart-tjugominuter tyckte jag bara det kändes obekvämt och kallt i duschen (Jag som aldrig varit någon lång duschare i vanliga fall då jag tycker att det blir så kallt och blött, hur kallt tror ni inte det blir när man har ont då? På sjukhuset har dom ju inte direkt stora munstycken) så jag gav upp. Jag erbjöds därefter äntligen lustgas. (Vad jag aldrig förstod var att man endast skulle andas lustgas under själva värkarna, vilket resulterade i en rejäl flash-back till tonårstidens efterfester.) Det var precis så härligt som alla sagt, tack och hej - in i dimman.
Något senare hjälpte inte lustgasen längre, tro’t eller ej, och jag fick ryggbedövning. Nästan lite övernaturlig upplevelse, hela kroppen söder om naveln kopplades bort. Eller inte första gången för jag fick nämligen två. Första misslyckades totalt, och 4 timmar senare(jo så länge fick jag vänta innan jag fick en ny) men då kom min övernaturliga upplevelse. Underbart var det!
Vid halv fem-tiden startade således krystvärkarna. Å käre gud. Absolut ingenting i hela världen hade kunnat förbereda mig på det som komma skulle. Nu vet jag vad ett svart hål i universum är. Det är där man försvinner in när man föder barn. Jag minns att jag mot slutet tänkte: ” Det var då själva fan att den här s.k. yrkeskunniga personalen inte begriper att det inte är fysiskt möjligt. Det kan inte komma ut ett barn ur det här hålet, det är inte möjligt. De måste göra kejsarsnitt. Jag dör. Jag dör.”
Just när jag trodde jag skulle vandra vidare till de sälla jaktmarkerna, då jag jobbat med krystvärkar i två och en halv timme, då dom testat sugklockan för tredjegången och läkaren nästan tuppat av pga ansträngning, och då hela akutteamet rullat ner med mig ner efter korridoren in i operationsalen och med Peter hack i häl, DÅ då kom han ut via ett akut kjesarsnitt. Den 17 juli, klockan 07.09.
“Det är en pojke!”
Tack och lov tog den stolte fadern hand om den nykomna, eftersom dess ansvarslösa moder krampaktigt försökte hålla ögonen öppna. “Jag lovar att jag ska vara en bra mamma, lite senare”.
Han vägde 3725 gram och var 51 cm lång. Världens finaste trollunge med fjunigt ljust hår. Jag fascineras verkligen över naturens under: att någon så vacker kan komma från någon så… mindre vacker. Tack och lov blev han lik far sin.
Vi firades med alkoholfritt bubbel och smörgåsar, ett fint avslut på en lång, fasansfull, smärtfylld, hemsk, alldeles… alldeles underbar dag/helg.
Härligt att det gick braändå och att du fick dig ett lustgasrus… haha Vi kommer för att beskåda undret när det har lugnat ner sig lite med vår lilla tös. Theo och Wilma kan väl samsas om fyrhjulingen i sommar? hihi Nu väntar vi på Saras´s och Emma´s ungar, eller hur? ;-) By the way bara älskar din blogg!! Även med reklam.. tihihi
Monica B
Jag har träffat en stolt farfar för någon dag sedan! Inte alls så konstigt med en sån fin grabb som ni har. Hälsningar Monica B
Lisa