Det värkstimmulerande droppet gav sakta men säkert effekt och ökades på var 30e minut. Dagen flöt på ganska långsamt och jag skickade hem Peter för att uppvakta svärfar Tommy på 60 årsdagen en stund då jag mådde relativt bra trots täta sammandragningar.
Det gav resultat! Tror bara han han så pass iväg så började det göra ont på allvar!

Iaf så släppte det och det ordentligt kan jag lova och jag kände att jag inte längre kunde kontrollera värken med hälp av andningen.
Jag som sett fram emot att få sniffa mig hög på den omtalade lustgasen, blev något besviken när jag erbjöds en varm dusch. Jag duschade i alla fall och andades så gott jag kunde när sammandragningarna kom. Efter någon kvart-tjugominuter tyckte jag bara det kändes obekvämt och kallt i duschen (Jag som aldrig varit någon lång duschare i vanliga fall då jag tycker att det blir så kallt och blött, hur kallt tror ni inte det blir när man har ont då? På sjukhuset har dom ju inte direkt stora munstycken) så jag gav upp. Och då kom Peter tillbaka! Som sänt från ovan, som att han förstått att det kommit igång på alvar. Han hade faktiskt inte alls varit borta länge utan max någon timma. Mamma var förstås med hela tiden som en stötande ängel. Jag erbjöds därefter äntligen lustgas. (Vad jag aldrig förstod var att man endast skulle andas lustgas under själva värkarna, vilket resulterade i en rejäl flash-back till tonårstidens efterfester.) Det var precis så härligt som alla sagt, tack och hej - in i dimman. Att jag spydde som en tok det är en annan historia!

Sen satt jag där studsande på en pilates boll x-antal timmar. för varken ligga eller stå fungerade. Fy sjutton vad jag hatade den där bollen samtidigt som jag älskade den.