Vid tolv-tiden på natten mot den 16 juli hade sammandragningarna varit täta sedan kl 18.00. Sköterskan ringde då in läkaren vilken tog beslutet att ge mig bricanyl och morfin så att jag skulle få sova en stund och sedan få bli uppstartad igen tidigt på morgonen med hjälp av ett värkstimulerandedropp nästa dag. Även Peter och mammsen skickades hem för att få sova några timmar, så dom skulle få några timmars sömn även dom. Klockan 06,00 väntads dom åter, då jag då planerades startas igång med droppet. Bicanylen som skulle stanna av "fis"värkarna hjälpte dock inte ett dyft, sammandragningarna var lika täta och jag hade massor av halsbränna. Jag fick ytterligre en spruta, som även denna inte gav någon verkan så det slutade med att jag låg och smsade med Peter och mamma tills dom kom tillbaka. Det var den sömnen de för oss alla.

Fram på morgonkvisten var då planen att droppet skulle startas då de tyckte det hela förlöpte alltför långsamt och då dom dessutom gett mig bricanyl i två doser under natten. När rondande läkare kom och sköterskan frågae vilken hastighet dom skulle strta droppet på, tyckte denna att jag kunde gå hem istället. Ni kan ju bara ana hur många hastigheter min puls nu steg i! Min bebis som var lovad redan igår! Det blev en hetsig disskussion inne på min sal. Faktiskt mellan sköterska och läkare, jag , Peter och mamma var bara där emellan med gapande munnar. Tillsist gjordes en gynunderskökning efter sköterskans begäran där det konstaderades att jag hade haft en vattenavgång, vilket då gör att jag absolut inte kunde skickas hem. Att jag dessutom hade en temp på närmare 39 grader gjorde ju inte saken bättre! Efter detta kopplades det värkstimulerandedroppet igång och ökades i hastighet var 30:e minut...
Läkaren låg inte på plus hos oss den dagen kan jag lova.