Träffade idag grannen Pernilla och deras nykomling. Tänk så fort man glömmer, hur kan dom vara så små? Har vår lilla Theo varit så liten, han som är liten nu i våra ögon. Tanken att vi kommer ha en sådan liten snart är både spännande och skrämmande. Vår lille kille kommer bli så stor i jämförelse. Och så oändligt mycket kärlek hela min kropp bara skriker efter honom, hur blir det då när dom är två. Ryms det mer? Kommer mina tankar sprängas av all kärlek i överflöd? Är såklart helt säker på att det kommer gå bra och att han kommer bli en suverän storebror. Och att dom båda senare kommer ha mycket kul ihop.

Idag efter korta titten på Pernillas bebis, ropar han "Theo se meja bebis" då dom vänt sig om för att gå. När vi åter är hemma tar han tag i min mage, och säger "mamma bebis kom kom, eka bilar Theo".
Vi får hoppas dessa känslor är kvar hos honom om några veckor, om än bil lekandet lär få vänta ytterligare. ;-)