Bakpassion

Igår gick ugnen varm här hemma.. 
Första steget påbörjades i cupcakes baket. Ikväll ska fluff och frosting göras. Tur jag älskar att baka!
Men sen här förkylningen som smyger sig på? Den skippar jag gärna! 




Fjärilsvägg

Jag postade här om dagen denna bild på instagram då jag höll på att sätta upp mina fjärilar i sovrummet.
Fick därav många förfrågningar både där och på mail om vars dom gick att få tag på.
 
Jag har fått möjlighet att sälja dessa i sex olika färger, till vad jag tycker är ett jätte bra pris. 
Fjärilarna är tillverkade i hård akryl och sätts enkelt upp på t ex en vägg eller vars man nu kan tänkas vilja ha dom med dubbelhäftande tejp. (som medföljer.) Fjärilarna kommer i 3 storlekar, 5, 8 och 10cm.
Dom går att välja i tre olika paket  antingen med 12st, 24st eller 36st. 
Jag själv har 36st svarta. Jag behöver kanske inte nämna att jag älskar dom?! :-P
Dom finns att välja på i sex olika färger och dessa alternativ är det som finns: svart, vit, ljusrosa, röd, gul, blå.
(Se bild nedan)
 
Här nedan ser du hur många av varje fjärils storlek du får i respektive paket.
 
Leveranstiden är ca 14 dagar (mot förskottsbetalning), skicka ett mail till mig på emmymarie.eh@gmail.com  om du beställa dessa eller om du har några frågor. 
 
 

Ambulans


 
Det har varit en händelserik vecka dock inte händelserik åt det roliga hållet, men ja vi har iaf inte gått sysslolösa här hemma! Däremot sömnlösa!
Vad är det då veckan bestått av? Förkylning, krupp/astma, ambulansfärd, magsjuka inkl ännu mera förkylning. Och än är det inte över något av dom två sistnämnda..
Dock bara lillan som åkt på magsjukan...peppar peppar!!
Nu hoppas jag att veckan ska ta slut och då tar med sig bacillerna när den drar och att nästa ska ta början i friskhetens tecken.

 

Chokladmousse


Igår bjöd jag på chokladmousse till efterrätt vilket jag delade med mig av på instagram. Det var flera som frågade efter receptet, vilket jag självklart kan dela med mig utav. En av mina absoluta favoritefterrätter är just chokladmousse. Att det är så farligt enkelt är en anledning och sen såklart all den underbart goda chokladen!  Jag har ett recept som jag älskar! Den blir så himla krämig och god! Jag brukar göra den här hemma när jag vill lyxa till det lite en fredag eller lördagkväll, eller som igår en helt vanlig vardagskväll. Brukar uppskattas! Då min son är mjölkprotein allergiker så gjordes den helt mjölkfri. Skriver därför vilka produkter jag använde just igår inom parantes. 

Så här kan du göra den!

Recept på lyxig chokladmousse

Mörk:
3 ägg
200 gram mörk blockchoklad (jag använde 2st Bonvitas mörka choklad a 100g /st )
3 dl vispgrädde (Jag använde,  1 1/2 förp Luftig Visp från Carlshamn)

Vit:
3 ägg
200 gram vit choklad(jag använde 2st Bonvita chokladkakor a 100g / st)
3 dl vispgrädde (Jag använde,  1 1/2 förp Luftig Visp från Carlshamn)

Smält chokladen
Blanda först med ett helt ägg
Sedan rör du i två gulor som du har separerat från vitorna
Vispa de två äggvitorna till hårt skum och blanda i smeten med choklade och äggen
Till sist så rör du i den vispade grädden. (Viktigt att inte vispa kraftigt när du blandar i äggvitan och grädden, då stelnar den inte.)

Ställ in i kylen i minst nån timme.

Innan servering! Ta fram det glas eller den skål du vill servera i. Klicka sedan ner chokladen med hjälp av en sked i glasen och varva varannan mörk och ljus mousse. (Varning! Finns risk för kladd och mycket på sidan om ätning ;-)!) Eller hur du nu väljer att servera :-)
Toppa med ev hallon, crunch, nötter? Bara fantasin sätter gränserna !


Viola! En chokladmousse som är farligt god!

Gympa

Lilleman har börjat gympa och igår var det andra tillfället. Han har längtat, tränat och övat sen första gången. Allt som kunnat användas som tänkbara redskap hemma har tillfullo nyttjats. Så när gympa kläderna äntligt åkte på var förväntningarna stora! "Idag mamma, då jag inte vara rädd! Jag vågar allt nu mamma!" Sa han stolt innan han sprang in i gympahallen med gnistrande ögon och det största leendet. - Men vad bra ropade jag efter! 
Ja, han vågade testa allt...!  
Huvudsaken att han har roligt?! ;-) 
Mamman får helt enkelt lära sig att ha hjärtat i halsgropen. 






Dags att låsa om sig?

Som tidigare nämnt så får jag ofta besök inne på toan inne av en liten kille. Ibland som hastigast, ibland stannar han längre stunder. 
Som alla barn är han nyfiken, och han har vid dessa toabesök kollat efter om han kunnat se så att det verkligen stämmer att jag inte är en pojke som han. För kan ju hända att det ändras en dag...?!

Veckan innan jul fick lilleman följa mig till läkaren. Och han studerade honom länge och utbrister efter ett tag "Min pappa har också sånt skägg. " och pekar mot läkarens ansikte.
Läkaren som inte alls var beredd på kommentaren ser förvånad ut, och drar sig generat över sin orakade skäggstubb i ansiktet.
Theo fortsätter glatt "Men mamma. Hon, hon har skägg på magen!" 

Kanske... Toa dörren ska börja förbli låst ändå...;-)
 



Den där egentiden..


Som många småbarns föräldrar vet så är den privata toastunden ett minne blott. Tror nog samtliga grannar sett mig sitta med byxorna nere, både i mörker och i fullbelysning. Alltså seriöst! Nästan iaf.. Det har såklart lilleman sett till. Spelar som ingen roll om man stänger dörren, den öppnas alltid på något höger, ett litet huvud tittar in. Lampan släcks eller tänds och dörren lämnas från att ha varit stängd, vid öppen! Tack för den du, och hej hej där ute-mittemot här sitter jag igen! Och som om det inte vore nog? Nä självklart brukar oftast dom värsta busen hittas på just i dessa ögonblick så att den redan sönder stressade modern får springa med byxorna halvt uppdragna, ofta med en bebis på ena armen, jagandes efter den för stunden vildaste pojke som på jorden kan finnas. 

 Innan byxorna är på plats, pojken är infångad så förundras jag över hur min kondition kan vara i så taskigt skick. Då jag då är mer död än levande med svetten rinnande, medan han är nog piggare än någonsin. Fördelen med dessa "pass" några gånger per dag är ju att betala ett dyrt gym är helt onödigt. Beror ju givetvis på anledningen till träningen, men är det vikten som man vill hålla i skick.. säger jag bara...  Skaffa barn, eller låna min toalett lite oftare. Så ska du få se att kilona kommer börja rasa. Inga andra metoder eller dieter kommer då att behövas ;-)




En STOR pojke!

Stökar på ute i hallen och lilleman sitter i köket och leker med bilar. 
När det plötsligt blir oroväckande tyst förstår jag att det är något bus i farten.
Ropar "Theo, vad gör du?" samtidigt som jag smyger mig bakom honom för att se vad det är som fångat hans intresse.

Där sitter han stolt vid köksbordet, med en tomte modellen större. Paketen som tomten haft i sin lilla säck som dekoration har den lilla busen pillat lös och nu även öppnat! Han vänder sig om med det bredaste leendet "Theo STOR pojke nu! Kan öppna tomten paket själv!"




Tre månader

Förra veckan blev Tilde 3 månader, i onsdags närmare bestämt. Har sagt det förr och det tål att sägas igen. Det går aldelens för fort! Ni som ännu inte har barn och tycker denna mening blir uttjatad. Vänta ni bara.. En dag då kommer ni förstå. 
Från inlägget "1 månad" då jag senast uppdaterade här till nu då Tilde hunnit bli 3 månader har det hänt mycket i lilla damens utveckling. Ja mycket för övrigt också får jag väl påstå om än vi mest befinner oss i hemmet "lugna" vrå (hur lugn den nu kan kallas med oftas mellan 2-3 tvååringar som inte alltid håller sams och lika många småsyskon i åldrarna 4-20veckor med eller utan kolik besvär) mellan täta sjukhusbesök, vårdcentral besök och en och annan lekdejt på öf eller annan plats.

Tilde är iaf en fortsatt glad liten tjej som är allt annat än svår flörtad. Spelar ingen roll om det är någon från familjen, en nära vän eller rent av en främling på Coop, stora leendet bjuder hon alltid på. Dock har hon oturen att ha kolik så då främst kvällarna och nätterna har bestått av en hel del skrik och gråt. Då allt från fyra till tolv timmar i sträck. Varav extrem sömnbrist från min sida gjort att all den lilla återstående energi lagts på barnen och därav har mycket annat prioriterats bort pga brist på ork. (Har jag verkat off? Ja så är det!  Just nu mår jag inte helt hundra men får jag bara börja sova lite bättre så ska det kanske bli ordning på mig också)
Tilde föredrar numera att sitta upp i famnen alt stå. Varför ligga när man nu vet hur mycket annat spännande man kan kika på? Storebrorsan har ju så mycket spännande lekar på gång, och saker med både ljud och färg och ljus och hit och dit. Nä nu får mamma träna armarna för fullt för jag ska va med och se hälsar Tilde ;-)
Hon använder storlek 50 på kläder och enstaka i strl 56. Hon var i onsdags 4720g tung och 55,6cm lång, så fortfarande inte en allt för stor tjej.

Theo är som tidigare nämnt en mycket stolt storebror, kramarna och pussarna är forfarande många men ett och annat tjuvnyp kan han också dela ut så det gäller att ha ögonen öppna. För den där avundsjukan den kommer man trots allt inte ifrån blandat med lite härlig tvåårs trots. Tur att han är världens goaste och hans härliga kommentarer som han bjuder på dagarna i ända får en att skratta så att tårarna rinner.

Här kommer iaf lite blandade bilder från senaste tiden här hemma. 











En månad

Här springer dagarna förbi, och Tilde har redan hunnit bli en månad gammal. Igår rättare sagt. Förundras vars tiden försvinner samtidigt över hur mycket vi hunnit med.

Lillan har haft en tuff start i livet, och får fortfarande besöka sjukhuset varannan eller dagligen för vikt och diverse undersökningar och prover. Inte nog med första 2 veckorna på barn4 så går hon inte upp vikt som hon ska så har därefter bara hunnit vara hemma några dagar innan vi blev inskrivna igen men då på barn2, sedan dess har hon i omgångar fått ha sond och vi har varit hemma på permissioner. Och sannolikheten att sonden nu åker in igen är stor. Att hon dessutom kräks en hel massa och inte alltid är så stor i aptiten gör inte saken bättre. Hon väger därför inte mer än 100g över sin födelsevikt vilket är som ni säker förstår för lite. Detta då trots att hon haft sond.
Så än är våra turer på sjukhuset inte slut, men tids nog kommer dom förhoppningsvis bli färre!
Tilde är annars världens snällaste och sötaste lilla tjej.

Storebror Theo är helt stormförtjust i sin lilla syster och helt otroligt duktig. Fortfarande är det bara massor av pussar, kramar och mys som gäller. Han vill gärna hålla. Och berättar stolt för alla han möter att han har en lillasyster. Att det skulle gå bra det visste jag! men att han skulle ta det så här bra det var bara i mina drömmar. Min fina lilla stor kille livar verkligen upp här hemma mitt i all oro som blir bland alla sjukhus besök som nu varit. Vad vore livet utan mina älskade barn !

Nu gäller det bara att själv komma på fötter också!


En dag hemma

Idag fick lillan permiss och vi har därför sedan lunch varit hemma och bara myst. En överlycklig och stolt storebror har inte velat annat än att hålla, pussa och krama sin lillasyster. Alla favorit leksakerna plus lite till har "Tiile" fått låna och vagnen och sängen (den plats hon befunnit sig på) har blivit överfull av diverse grejer då han är en väldigt generös liten kille. Gärna ville han att hon skulle vara med inne på rummet och "leka bilar", men insåg rätt snabbt att hon inte förstod sig på såna lekar. Så då dög det att hon var i närheten där leken på gick, för annat gick inte för sig. Hade inte mamman och pappan varit så uppmärksamma hade lillsyrran fått sig en och annan matbit också av den snälla storebror som han är. En kort tur med vagnen har också hunnits med och ingen hjälp ville storebrodern ha, han är ju stor nu och kan "styyja sälv! Ajja bajja mamma, Inte helpa."

Då vår permiss tyvärr är över tidigt imorgonbitti så fick vår älskade kille nu på kvällskvisten åka hem till mormorn och morfarn. Detta så att han skulle slippa både en tidig morgon och att bli ledsen då syrran lämnade hemmet utan honom. Det var med tårfyllda ögon han vinkades av och hann inte stänga dörren innan saknaden slog emot något enormt. Såg genom fönstret hur han skrattade stort när han åkte iväg sittande bak på mormors cykel och det var om än med en klump i halsen en stor lättnad.
Nu längtar jag till imorgon och hoppas att vår lilla tjej ökat i vikt så vi slipper få tillbaka sonden och därav kan åka hem på permiss igen och mysa i massor tillsammans hela familjen.


En förlossnings berättelse och dagarna efter.

Kan nu äntligen dela med mig av vår andra förlossningsberättelse. Här kommer den…
 
En solig augusti morgon,  (på tok för tidigt kan vi nog båda hålla med om) måndag den 12 augusti stressade jag och Peter runt hemma. Min mage var enorm (och tightare än en trumma), kvällen innan tog jag några bilder för skoj skull. Det var ju trots allt sista dagen med magen, och det kan vara kul att ha kvar. Tildes beräknade ankomst skulle vara om över två veckor så vi  hade först inte räknat med förlossning än på ett tag…. Men pga många och starka förvärkar under en  långtid så hade vi tillsammans med läkare bestämt att just denna soliga morgon var det dags för vår tös att komma ut. 
 
 
 Klockan 6.30 lämnade vi hemmet, med vår noggrant packade väska, med en overklighets känsla i kroppen. Under den tio minuters långa bilfärden till förlossningen påpekade vi båda flertalet gånger hur konstigt det kändes att veta att vi om bara någon timme skulle ha vår efterlängtade bebis i famnen. Lite fusk fick vi medge att det var.
 
Så denna måndagmorgon klev vi (något spända) in på förlossningsavdelningen på NUS.
 
Ingen av oss var särskilt pigg, allra minst jag då föregående natts sömn var lika med noll pga alla tankar och känslor som snurrat.
 
Väl där fick vi genast ett rum, och jag fick jag klä på mig snygga sjukhuskläder utan passform; trosorna åtta storlekar för stora med en tillhörande jätte blöja och skjortan största storlek och så vid att man flashade brösten vid varje rörelse - jättekul - kände mig som en nervös clown. Sen var det bara att hoppa upp på sängen o få kateter - tänker jag inte ens beskriva hur det kändes. Men tycker det ändå gick hyfsat! (Hade magen inte varit så stor hade jag troligen bett om att få göra det själv) Samt droppnål sattes och droppet kopplades igång och jag fick en hel näve med tabletter som skulle sväljas. Även Peter fick sig en uppsättning kläder; blå skjorta och byxor, samt träskor med klack och som att klacken inte försvårade det hela nog så var dom minst en storlek för små. Vilket fick oss alla att skratta.
 
 
 
Sen låg vi bara och väntade(kan väl erkänna att vi båda halvsov efter vår sömnlösa natt) tills klockan var åtta och det äntligt var pågång,  jag fick åka sjukhussäng till operationsavdelningen, Peter fick hjälpa till att styra. Väl inne på operation fick jag  promenera in på salen och "skutta" upp på ett operationsbord. (Jo jag var lika smidig som den puma jag kände mig som...) 
 
Där inne var det ganska kallt och jag skakade rätt mycket fast mest av nervositet. Egentligen inte pågrund av operationen utan det som oroade mig mest var själva bedövningen.  Lite smått spruträdd som man är. Det dröjde en stund innan de kunde lägga spinal, eftersom de var först tvungna att ge en bedövning inför denna. Jo tack det var underbart för en nervös & spruträdd jag och gjorde mig inte det minsta mer nervös inför nästa stick i ryggen ;-)
 
Narkossköterskan var jättegullig när spinalen väl sattes och pratade på om ditt och datt och om än det kändes, för det gjorde det så var det även en upplevelse. Förra förlossningen gick ju allt på rekordfart så han varken känna eller memorera hur saker och ting kändes.  Först blev det iaf varmt och sen kom myrkrypningar i mängder som startade i vä ben och sedan även i höger. Innan hon var klar så pirrade det på och stacks från bröstet och neråt. Skitläbbigt, sen blev det varmare och varmare och pirrigare och pirrigare och jag fick nu hjälp att lägga mig på britsen. Medan benen blev allt tyngre och tyngre sattes ytterligare en nål och blodtryck togs med jämna mellanrum. Jag undrade om jag fortfarande kunde vicka på tårna, var ju tvungen att prova. Tårna rörde på sig i alla fall, men jag var osäker på om det verkligen var mina fötter. Strax därefter kunde jag inte vicka längre och allt under revbenen kändes som tunga orörliga stockar.
 
Sen spritade och tvättade  en narkossköterskan ner hela magen. Klistrade över ett skynke och ett "tält" sattes upp i brösthöjd på mig så att jag och Peter inte skulle se vad som hände där bakom. 
Sen presenterade sig samtliga personer i rummet igen, både för oss och varandra. Narkosläkaren kom med en skål med isbitar, med vilka hon skulle testa bedövningen. Den funkade precis som den skulle då jag varken kände isens kyla eller någon smärta av hennes ordentliga nypningar. Sen sattes operationen igång.
 
Efter ett tag hörde vi skumma ljud, det lät som när en läskflaska pyser över, och ljudet ville aldrig sluta. Läkarna skrattade och sa att det var vatten som sprutade och att det fanns i överflöd.  Tittade på Peter och vi båda visste att det nu inte var så långt kvar. Sen tystnade pysandet och jag kände hur dom grejade och bökade i min mage. Det kändes obehagligt men gjorde inte alls ont. Sekunderna därefter kände jag ett sug i magen och läkarna sa "Grattis till lill flickan", sen hördes ett högt bebis skrik och sen kom barnmorskan runt skynket med ett litet underbart skrikande och bra nog slemmigt barn, hon visade att det var en flicka! Den sötaste lilla bebis flicka vi sett och tårarna var svåra att hålla tillbaka. 
 
 
Sen tog barnmorskan med Peter för att klippa navelsträng samt torka av vår lilla tjej och samt ta med dom tillbaka till rummet vi fått på förlossningen. Jag låg kvar och stirrade på dörren och saknade henne enormt.  Båda narkossköterskorna pratade på om ditt och datt med mig bl.a. om namn, syskon, arbete osv. 
 
Det gick ändå ganska snabbt att sy ihop mig.
Vi var kvar i salen ett par minuter efter operationen o jag sa pratade på med en av sköterskorna som visade sig vara en kompis syster. Då jag fick en reaktion mot morfinet och klådan höll på göra mig tokig så fick jag även en spruta mot detta. Den hjälpte sådär.
 
Efter någon kvart var jag klar på operation och fick åka tillbaka till vårt rum på förlossningen, där väntade en stolt pappa och en fortfarande "skrikande" men ur söt liten flicka. Hon var uppenbart upprörd över inbrottet i hennes trygga varma boning. Den tidigare slemmiga flickan hade nu torkats av och fått en fin färg (om än ngt violett) och de finaste små ögon kisade mot mig. 
Jag blev av enbart en blick helt förälskad. Så söt hon var! En liten kopia på sin storebror!! Jag fick henne i min famn och mamma hjärtat svämmade än en gång över av kärlek. Peter tog några bilder och skickade sms till förväntansfulla släktingar som nyfiket väntade på besked om hur allt gått. 
 
 
Strax därefter kom de in med den berömda brickan och det var hur mysigt som helst om än jag inte kunde vare sig äta eller dricka något just då. Tanken på att vi faktiskt blivit föräldrar började sjunka in och det blev lite mer verkligt när de kom in med brickan.
 
Ganska snart blev vår lilla flicka blå, en färg som blev intensivare ju fler minuter som gick. Peter kallade på barnmorskan som med hjälp av saturationsmätare snabbt såg att något inte stämde då syresättningen endast var på 40. Nu blev det bråttom och barnläkare larmades ner och barnmorskan med vårt lilla knyte i ett fast grep och den något oroliga pappan skyndade raskt iväg till ett annat rum... där låg jag kvar med hemsk värk i magen och nu även i hjärtat. Helt oförmögen att rusa efter som varje impuls i kroppen skrek åt mig att göra. Fruktansvärt! Minuterna gick och kändes som en evighet om än det kanske totalt rörde sig om 10min, olika personal kom med täta besök in till mig och uppdaterade läget. Saknade min lilla Tilde. Magen var tom på barn men full av längtan.
 
Efter den evighets långa väntan kom Peter, barnmorskan och två läkare samt personal från barn4 och vår lilla flicka som nu hade en stor mask i ansiktet in på salen, där jag oroligt väntade. Dom ville snabbt vissa upp henne innan dom brådskade vidare till Barn4 där hon nu skulle måsta vistas under övervakning. Peter följde med och fick där se hur både sond, prover odyl togs på vår lilla. 
 
 
Under tiden Peter vakade över vår skatt blev min värk i magen bara värre och värre. När han kom tillbaka var den outhärdlig och om än mitt hjärta värkte efter vår fina flicka så var det värken i magen som då tog all min fokus. Barnmorskan blev allt mer orolig för mig och läkare kallades in. Jag fick mer smärtstillande men helt utan effekt, att min allergiska reaktion då dessutom förvärrades gjorde inte saken bättre. Nu hade jag både ont och klåda på varje millimeter av kroppen. Fick ännu mera smärtstillande, dubbeldos med tabletter mot klådan samt ytterligare en spruta morfinhämnande. Det sistnämnda gjorde då en värk som redan var outhärdlig än värre. Vilket varken jag eller säkert dom heller trott var möjligt.  En orolig Peter fick nu springa emellan mig och Tilde. Bakjouren kallades in och han var orolig att en ny operation skulle måsta göras. Vid den här tidpunkten hade jag så ont att jag skrek/grät bara han snuddade huden på min mage. Mer morfin ordinerades och dom båda läkarns försvann från rummet med bekymmers rynkor i pannan. Närmare  17.00 hade min värk äntligt blivit bättre, från att ha legat på en ständig 10a(värsta tänkbara smärta) från kl 9.30 så var jag nu nere på 7 på smärtskalan. Och jag fick äntligen lämna förlossningen för att bli styrd in på Barn4 för att se mitt lilla hjärta. Kändes otroligt skönt. Där mötes jag av underbar personal och fick hjälp att hålla lilla tjejen en kortare stund. Åter igen fylldes ögonen av tårar. Och jag frågade mig själv om denna underbara varelse verkligen var min?
 
 
Fick senare på kvällen då mitt tillstånd var mer stabilt flytta till BB avdelningen,  operations spekulationerna lades helt åt sidan.
och fick än en gång känna en otrolig lättnad. Klådan däremot var och är fortfarande obeskrivlig. Narkosläkarna byte av varandra för att kolla hur jag mådde och för att få den att släppa. Jag fick nu välja vara smärtfri eller bli fri klådan. Kan nog låta självklart med tanke på hur värken varit under dagen men denna klåda fick mig att ordagrant vilja riva lös huden och fick för stunden att glömma helt hur ont jag eg haft, så det var det ett tufft  men då självklart beslut. Jag valde att bli kvitt klådan. (I efterhand vet jag inte vad som varit bäst) Efter några tabletter och ytterligare en spruta och en flaska asolsprit hälld över kroppen, kunde det nu gå 1-2min utan att jag rev i huden.
Åkte ner en sväng till vår lilla tjej och Peter fick ge henne ett mål mat via sonden samt byta blöja. Hela 15ml mat fick hon, så inga stora mängder. Men besöket blev tyvärr inte längre än så då nu min värk exploderade igen. Väl på avdelningen fick jag två sömntabletter, en värktablett och ännu mera medel för att bli kvitt klådan. Samt ett gäng värme påsar på både mage och rygg. Och strax därefter var jag i drömmarnas värld och vaknade först kl 7 morgonen därefter. Förvånad då jag upptäckte att jag tagit dom tre värk tabletterna jag fått i förebyggande kvällen före. Nu i efterhand vet jag att det var sköterskan som gett mig dessa så gott som i sovande tillstånd. Omtänksamt men lite läskigt. Vem vet vad jag ska ha pratat i nattmössan om...;-)
 
Nästa dag var klådan som bortblåst, värken var betydligt bättre men lågt blodvärde resulterande i yrsel gjorde att mina mobiliserings försök begränsades till någon meter eller till sittande på sängkanten. Tur jag kunde få åka säng till Tilde.
Även hon började må bättre och hennes tidigare blå färg hade nu övergått till en härligt rosig färg. Om än händer , fötter och ben fortfarande var blå. Fick fin besök av min älskade Theo och han åkte med mig i sängen ner till lillasyster för att överlämna en själv vald present. Dock ångrade han sig lite men efter lite tanketid fick hon ändå kaninen "han" köpt.
Peter var hos oss hela dagarna, då inte övernattnings möjlighet fanns så fick han åka hem vid 23 tiden på kvällarna. 
 
Två dagar efter förlossningen vaknade jag än en dag med värk men med en annan kraft än tidigare, halvtimmen efter var jag uppe och duschade - det var den bästa dusch jag tagit. Men om jag inte varit så jäkla envis hade jag inte gjort det. BB-personalen tyckte att jag skulle vänta eller iaf sitta och duscha - men jag skulle stå! Och jag klarade mig själv utan hjälp!  Därmed basta. Katetern  drog de då också ut (inte lika obehagligt som att ha dit den) och sen har det liksom bara rullat på. Jag är satans envis och det har fått mig att kämpa trots visa motgångar! 
 
Sen åkte sjukhus kläderna i tvätten och mina egna åkte på. När Peter kom satt jag ute i matsalen och åt frukost. Han styrde sedan ner mig i rullstol (hade nog helst gått men kroppen protesterade vilt) till Tilde för att vi skulle kunna ge henne dagens mål. Bestämde sedan att vara nere samtliga av hennes måltider, där emellan skulle jag försöka vila. I förhoppning att bli utskriven från BB dagen därpå och därmed få flytta till ett familjerum på barn4. 
Efter lunch åkte Peter hem till Theo och min kära pappa tog hans plats vid min sida. Styrde mig i rullstol mellan avdelningarna, påminde mig att äta, hjälpte mig vid matning av Tilde samt var ett fantastiskt stöd hela dygnet. Dagen därpå likaså från tidig morgon till sena kvällen. 
Underbara vänner och familj har kommit på korta men otroligt uppskattade besök, trevliga samtal och gulliga sms/mail  har mottagits i massor om än min ork att svara på samtliga så betyder dom alla lika mycket. Och svar det ska ni få bara jag får tillbaka orken.
 
 
 
På fjärde dygnet - igår fick vårt lilla hjärta äntligt slippa cpapen. Detta fungerade så bra att hon fick sova inne hos oss. (Ja vid det här laget hade jag fått lämna BB och ist fått ett familjerum på barn4.) Om än lyckan är och var total så tror jag aldrig jag varit mer rädd. Med Theo var det ju så mycket enklare fastän vi nästan kände att vi behövde en handbok hur vi skulle gå till väga när vi väl kom hem. Men andas hade han ju alltid gjort själv.. Så natten bestod förutom x antal matningar, sjuttioelva tillfällen då lampan tändes för att kolla till lillan. Tänk om hon slutar andas, är hon blå? För kall? För varm? Fick vi verkligen i henne tillräckligt? Tänk om jag somnar för hårt. Lyckligtvis sov hon gott hela natten och apparaten som höll koll på hennes värden larmade inte en gång annat än när vi var där och petade i dom glappa kontakterna.
 
 
Idag är vi inne på femte dygnet, och idag drogs även sonden ut. Att Tilde fått smak för mat är det ingen fråga om. Hon glömmer dock bort att suga emellanåt men då har hon enl henne själv rätt jobbiga föräldrar som petar och bökar så några droppar till äts upp. Vi fick idag lämna avd för en promenad inne på NUS samt för läkarbesök för min del då värken inte vill ge sig. Efter några snabba prover så fick jag antibiotika utskrivet och jag är säker på att jag nu kommer vara mig själv inom någon dag.
 Vi håller nu tummar och tår att vi får permiss och får åka hem. Mysa med storebror och komma in i vardagen. Fortsätter det så här så borde det inte vara långt borta! 
 
 
 Vi vill tacka mina föräldrar för att Theo fått vara hos er dessa dagar. Alla fina bilder ni skickar på hans tokerier och andra påhitt har gjort vistelsen här så mycket enklare.
 

Härliga dagar

 
Veckan som varit har bjudit på ett gäng härliga dagar, kanske i varmaste laget för min svullna gravidkropp. Men man ska inte klaga. Och trots förkylning har vi hunnit med massa skoj. Både utflykter, byggprojekt, något enstaka bad, bär plockning, bak, mys och en hel massa bus. Att pappan i familjen avslutade veckan med att ta EM guld gjorde inte det hela sämre! Men nu längtar vi efter att få hem honom igen.
 
Vi befinner oss i stugan med undantag för sjukhusbesök (ja det blir en del då familjens minsting har lite väl bråttom ut, men förhoppningsvis kan h*n stanna åtminstone tills pappan är tillbaka på svenskmark) eller blomvattningen som också tvingar hem oss emellanåt, så täckningen är inte den bästa och därav inte alltid uppdateringarna vare sig här eller på instagram. Men ett gäng bilder i veckan bjuder jag på för dom som följer mig där (bemlan heter jag även där).
 
 

Liten blev stor

I onsdags fyllde lilleman två år!! Kan inte förstå, hur kan tiden gå så fort?
Såklart firades två åringen stort, med massa vänner gammal som ung på tårtkalas. Dagen avslutades med bad, grillning och ännu mera bus och en trött tvååring somnade ovaggad strax efter klockan åtta och sov till kl 10.00 morgonen efter. Men vem blir inte trött av att partaja?

Detta var inte första gången lilleman firades utan i söndags bjöd han in släkt och familj till stugan, på grillat, tårta och annat som hör kalasande till. Även då fick han en toppen dag som sent ska glömmas.
Massor med fina presenter har han också fått och det är fortfarande svårt att bestämma vad han ska leka med eller läsa av dessa grejer.

Här kommer bilder från bägge kalasen(nästan alla lånade från vänner då jag inte har någon fungerande kamera).


Helgen

Även denna helg så som många andra spenderades ute i stugan. Med undantag för lördagen då vi tog en dagstripp till Sundsvall (Ikea) Lilleman, mormorn och morfarn och jag. Kom hem en tusenlapp fattigare (hade räknat med minst det fyrdubbla så kreditkortet jublar) och desto mer prylar rikare. Möbel skruvningen har vi lämnat åt pappan i familjen, lite kul ska han allt få ha på sin första semester vecka ;-)

Theo som älskar att åka bil, tyckte trots många timmars bilåkning den dagen att det inte var tillräckligt och kunde inte förstå varför denna roliga resa plötsligt var över. Tur och retur och lille killen höll sig både vaken och var på ett strålande humör. Något som jag inte kan påstå att jag själv gjorde..,höll mig vaken alltså. Inte lätt att ha passerat 25 ;-) Fler bilturer till Sundsvall eller längre blir det helt klart framöver och då med en förhoppningsvis lika bil glad bebis som sin bror.


bloglovin

Om

Min profilbild

Kontakta mig: emmymarie.eh@gmail.com
RSS 2.0