Jamira numera en Ängel.



Det är så fruktansvärt orättvist, tårarna har haft svårt att finna ett stopp! Vart jag än tittar, vad jag än gör finns det något som påminer mig om min prinsessa. Det behövs bara ett fat med bullar, och tankarna genast är hos henne. Man liksom väntar att hon ska komma med viftande svans och ett stort smile(Jo hon var en leende hund).
I måndags fm blev vår finast Jamira en ängel. Inget kan förbereda en på smärtan. Det spelar nog ingen roll om man är förbered eller ej. Det gör ändå lika ont! Men varför..varför just hon?
Hur ska jag klara vardagen utan henne? Det kommer bli så tyst!! Det är så tyst! Kunna sova utan Jamira som trängs med mig under täcket. Utan Jamira som tröstar mig då jag är ledsen, som får mig att skratta flera gånger per dag, som känner av direkt då jag mår dåligt och finns vid min sida tills jag känner mig pigg igen på ett sätt som ingen annan varken kan eller har tålamod till. Svårt, det är vad det är.
Visst det är "bara" en hund, men för mig var hon mer än en hund. Ni som själva har hundar förstår nog!
Men försöker bortse från mitt mående att hon nu slipper lida och har det säkert jätte bra där hon nu är tillsammans med sina vänner på andra sidan om regnbågsbron <3



Tidigare inlägg