07.09

Ungefär halv fem startade således krystvärkarna. Å käre gud. Absolut ingenting i hela världen hade kunnat förbereda mig på det som komma skulle. Efter detta kan jag säga att jag vet vad ett svart hål i universum är. Det är där man försvinner in när man föder barn. Jag minns att jag mot slutet tänkte: ” Det var då själva fan att den här såkallade yrkeskunniga personalen inte begriper att det inte är fysiskt möjligt. Det kan inte komma ut ett barn ur det här hålet, det är inte möjligt. De måste göra kejsarsnitt. Jag dör. Jag dör.”

Just när jag trodde jag skulle vandra vidare till de sälla jaktmarkerna, då jag jobbat med krystvärkar i två och en halv timme, då dom testat sugklockan för tredjegången och läkaren nästan tuppat av pga ansträngning(då menar jag ordagrant, svetten lackade), och då hela akutteamet rullat ner med mig ner efter korridoren in i operationsalen och med Peter hack i häl, DÅ då kom han ut via ett akut kjesarsnitt. Vad var det jag sa om fyskiskt omöjligt! Glöm aldrig att jag kan mig kropp! Men i vilket fall DÅ Den 17 juli, klockan 07.09 kom han ut vår aldens perfekta lilla pojke.

Tack och lov tog den stolte fadern hand om den nykomna, eftersom dess ansvarslösa moder krampaktigt försökte hålla ögonen öppna. Men kärleken den var obeskrivlig vid första ögonblicket!

Han vägde 3725 gram och var 51 cm lång. Världens finaste lilleman med fjunigt ljust hår.

Vi firades med alkoholfritt bubbel och smörgåsar, ett fint avslut på en lång, fasansfull, smärtfylld, hemsk, alldeles… alldeles underbar dag/helg.
 
Och idag så är vår lilleman 1 år och kärleken blir bara starkare för var dag som går!
 
 
 
 

Tidigare inlägg