07.09

Ungefär halv fem startade således krystvärkarna. Å käre gud. Absolut ingenting i hela världen hade kunnat förbereda mig på det som komma skulle. Efter detta kan jag säga att jag vet vad ett svart hål i universum är. Det är där man försvinner in när man föder barn. Jag minns att jag mot slutet tänkte: ” Det var då själva fan att den här såkallade yrkeskunniga personalen inte begriper att det inte är fysiskt möjligt. Det kan inte komma ut ett barn ur det här hålet, det är inte möjligt. De måste göra kejsarsnitt. Jag dör. Jag dör.”

Just när jag trodde jag skulle vandra vidare till de sälla jaktmarkerna, då jag jobbat med krystvärkar i två och en halv timme, då dom testat sugklockan för tredjegången och läkaren nästan tuppat av pga ansträngning(då menar jag ordagrant, svetten lackade), och då hela akutteamet rullat ner med mig ner efter korridoren in i operationsalen och med Peter hack i häl, DÅ då kom han ut via ett akut kjesarsnitt. Vad var det jag sa om fyskiskt omöjligt! Glöm aldrig att jag kan mig kropp! Men i vilket fall DÅ Den 17 juli, klockan 07.09 kom han ut vår aldens perfekta lilla pojke.

Tack och lov tog den stolte fadern hand om den nykomna, eftersom dess ansvarslösa moder krampaktigt försökte hålla ögonen öppna. Men kärleken den var obeskrivlig vid första ögonblicket!

Han vägde 3725 gram och var 51 cm lång. Världens finaste lilleman med fjunigt ljust hår.

Vi firades med alkoholfritt bubbel och smörgåsar, ett fint avslut på en lång, fasansfull, smärtfylld, hemsk, alldeles… alldeles underbar dag/helg.
 
Och idag så är vår lilleman 1 år och kärleken blir bara starkare för var dag som går!
 
 
 
 

Lustgasen funkar inte!

Något senare hjälpte inte lustgasen längre, tro’t eller ej, och jag fick ryggbedövning. Nästan lite övernaturlig upplevelse, hela kroppen söder om naveln kopplades bort. Eller inte första gången för jag fick nämligen två. Första misslyckades totalt, och 4 timmar senare(jo så länge fick jag vänta innan jag fick en ny) men då kom min övernaturliga upplevelse. Underbart var det!

 


Pilatesbollen...älskad eller hatad?

Det värkstimmulerande droppet gav sakta men säkert effekt och ökades på var 30e minut. Dagen flöt på ganska långsamt och jag skickade hem Peter för att uppvakta svärfar Tommy på 60 årsdagen en stund då jag mådde relativt bra trots täta sammandragningar.
Det gav resultat! Tror bara han han så pass iväg så började det göra ont på allvar!

Iaf så släppte det och det ordentligt kan jag lova och jag kände att jag inte längre kunde kontrollera värken med hälp av andningen.
Jag som sett fram emot att få sniffa mig hög på den omtalade lustgasen, blev något besviken när jag erbjöds en varm dusch. Jag duschade i alla fall och andades så gott jag kunde när sammandragningarna kom. Efter någon kvart-tjugominuter tyckte jag bara det kändes obekvämt och kallt i duschen (Jag som aldrig varit någon lång duschare i vanliga fall då jag tycker att det blir så kallt och blött, hur kallt tror ni inte det blir när man har ont då? På sjukhuset har dom ju inte direkt stora munstycken) så jag gav upp. Och då kom Peter tillbaka! Som sänt från ovan, som att han förstått att det kommit igång på alvar. Han hade faktiskt inte alls varit borta länge utan max någon timma. Mamma var förstås med hela tiden som en stötande ängel. Jag erbjöds därefter äntligen lustgas. (Vad jag aldrig förstod var att man endast skulle andas lustgas under själva värkarna, vilket resulterade i en rejäl flash-back till tonårstidens efterfester.) Det var precis så härligt som alla sagt, tack och hej - in i dimman. Att jag spydde som en tok det är en annan historia!

Sen satt jag där studsande på en pilates boll x-antal timmar. för varken ligga eller stå fungerade. Fy sjutton vad jag hatade den där bollen samtidigt som jag älskade den.


Tidigare inlägg