En förlossnings berättelse och dagarna efter.

Kan nu äntligen dela med mig av vår andra förlossningsberättelse. Här kommer den…
 
En solig augusti morgon,  (på tok för tidigt kan vi nog båda hålla med om) måndag den 12 augusti stressade jag och Peter runt hemma. Min mage var enorm (och tightare än en trumma), kvällen innan tog jag några bilder för skoj skull. Det var ju trots allt sista dagen med magen, och det kan vara kul att ha kvar. Tildes beräknade ankomst skulle vara om över två veckor så vi  hade först inte räknat med förlossning än på ett tag…. Men pga många och starka förvärkar under en  långtid så hade vi tillsammans med läkare bestämt att just denna soliga morgon var det dags för vår tös att komma ut. 
 
 
 Klockan 6.30 lämnade vi hemmet, med vår noggrant packade väska, med en overklighets känsla i kroppen. Under den tio minuters långa bilfärden till förlossningen påpekade vi båda flertalet gånger hur konstigt det kändes att veta att vi om bara någon timme skulle ha vår efterlängtade bebis i famnen. Lite fusk fick vi medge att det var.
 
Så denna måndagmorgon klev vi (något spända) in på förlossningsavdelningen på NUS.
 
Ingen av oss var särskilt pigg, allra minst jag då föregående natts sömn var lika med noll pga alla tankar och känslor som snurrat.
 
Väl där fick vi genast ett rum, och jag fick jag klä på mig snygga sjukhuskläder utan passform; trosorna åtta storlekar för stora med en tillhörande jätte blöja och skjortan största storlek och så vid att man flashade brösten vid varje rörelse - jättekul - kände mig som en nervös clown. Sen var det bara att hoppa upp på sängen o få kateter - tänker jag inte ens beskriva hur det kändes. Men tycker det ändå gick hyfsat! (Hade magen inte varit så stor hade jag troligen bett om att få göra det själv) Samt droppnål sattes och droppet kopplades igång och jag fick en hel näve med tabletter som skulle sväljas. Även Peter fick sig en uppsättning kläder; blå skjorta och byxor, samt träskor med klack och som att klacken inte försvårade det hela nog så var dom minst en storlek för små. Vilket fick oss alla att skratta.
 
 
 
Sen låg vi bara och väntade(kan väl erkänna att vi båda halvsov efter vår sömnlösa natt) tills klockan var åtta och det äntligt var pågång,  jag fick åka sjukhussäng till operationsavdelningen, Peter fick hjälpa till att styra. Väl inne på operation fick jag  promenera in på salen och "skutta" upp på ett operationsbord. (Jo jag var lika smidig som den puma jag kände mig som...) 
 
Där inne var det ganska kallt och jag skakade rätt mycket fast mest av nervositet. Egentligen inte pågrund av operationen utan det som oroade mig mest var själva bedövningen.  Lite smått spruträdd som man är. Det dröjde en stund innan de kunde lägga spinal, eftersom de var först tvungna att ge en bedövning inför denna. Jo tack det var underbart för en nervös & spruträdd jag och gjorde mig inte det minsta mer nervös inför nästa stick i ryggen ;-)
 
Narkossköterskan var jättegullig när spinalen väl sattes och pratade på om ditt och datt och om än det kändes, för det gjorde det så var det även en upplevelse. Förra förlossningen gick ju allt på rekordfart så han varken känna eller memorera hur saker och ting kändes.  Först blev det iaf varmt och sen kom myrkrypningar i mängder som startade i vä ben och sedan även i höger. Innan hon var klar så pirrade det på och stacks från bröstet och neråt. Skitläbbigt, sen blev det varmare och varmare och pirrigare och pirrigare och jag fick nu hjälp att lägga mig på britsen. Medan benen blev allt tyngre och tyngre sattes ytterligare en nål och blodtryck togs med jämna mellanrum. Jag undrade om jag fortfarande kunde vicka på tårna, var ju tvungen att prova. Tårna rörde på sig i alla fall, men jag var osäker på om det verkligen var mina fötter. Strax därefter kunde jag inte vicka längre och allt under revbenen kändes som tunga orörliga stockar.
 
Sen spritade och tvättade  en narkossköterskan ner hela magen. Klistrade över ett skynke och ett "tält" sattes upp i brösthöjd på mig så att jag och Peter inte skulle se vad som hände där bakom. 
Sen presenterade sig samtliga personer i rummet igen, både för oss och varandra. Narkosläkaren kom med en skål med isbitar, med vilka hon skulle testa bedövningen. Den funkade precis som den skulle då jag varken kände isens kyla eller någon smärta av hennes ordentliga nypningar. Sen sattes operationen igång.
 
Efter ett tag hörde vi skumma ljud, det lät som när en läskflaska pyser över, och ljudet ville aldrig sluta. Läkarna skrattade och sa att det var vatten som sprutade och att det fanns i överflöd.  Tittade på Peter och vi båda visste att det nu inte var så långt kvar. Sen tystnade pysandet och jag kände hur dom grejade och bökade i min mage. Det kändes obehagligt men gjorde inte alls ont. Sekunderna därefter kände jag ett sug i magen och läkarna sa "Grattis till lill flickan", sen hördes ett högt bebis skrik och sen kom barnmorskan runt skynket med ett litet underbart skrikande och bra nog slemmigt barn, hon visade att det var en flicka! Den sötaste lilla bebis flicka vi sett och tårarna var svåra att hålla tillbaka. 
 
 
Sen tog barnmorskan med Peter för att klippa navelsträng samt torka av vår lilla tjej och samt ta med dom tillbaka till rummet vi fått på förlossningen. Jag låg kvar och stirrade på dörren och saknade henne enormt.  Båda narkossköterskorna pratade på om ditt och datt med mig bl.a. om namn, syskon, arbete osv. 
 
Det gick ändå ganska snabbt att sy ihop mig.
Vi var kvar i salen ett par minuter efter operationen o jag sa pratade på med en av sköterskorna som visade sig vara en kompis syster. Då jag fick en reaktion mot morfinet och klådan höll på göra mig tokig så fick jag även en spruta mot detta. Den hjälpte sådär.
 
Efter någon kvart var jag klar på operation och fick åka tillbaka till vårt rum på förlossningen, där väntade en stolt pappa och en fortfarande "skrikande" men ur söt liten flicka. Hon var uppenbart upprörd över inbrottet i hennes trygga varma boning. Den tidigare slemmiga flickan hade nu torkats av och fått en fin färg (om än ngt violett) och de finaste små ögon kisade mot mig. 
Jag blev av enbart en blick helt förälskad. Så söt hon var! En liten kopia på sin storebror!! Jag fick henne i min famn och mamma hjärtat svämmade än en gång över av kärlek. Peter tog några bilder och skickade sms till förväntansfulla släktingar som nyfiket väntade på besked om hur allt gått. 
 
 
Strax därefter kom de in med den berömda brickan och det var hur mysigt som helst om än jag inte kunde vare sig äta eller dricka något just då. Tanken på att vi faktiskt blivit föräldrar började sjunka in och det blev lite mer verkligt när de kom in med brickan.
 
Ganska snart blev vår lilla flicka blå, en färg som blev intensivare ju fler minuter som gick. Peter kallade på barnmorskan som med hjälp av saturationsmätare snabbt såg att något inte stämde då syresättningen endast var på 40. Nu blev det bråttom och barnläkare larmades ner och barnmorskan med vårt lilla knyte i ett fast grep och den något oroliga pappan skyndade raskt iväg till ett annat rum... där låg jag kvar med hemsk värk i magen och nu även i hjärtat. Helt oförmögen att rusa efter som varje impuls i kroppen skrek åt mig att göra. Fruktansvärt! Minuterna gick och kändes som en evighet om än det kanske totalt rörde sig om 10min, olika personal kom med täta besök in till mig och uppdaterade läget. Saknade min lilla Tilde. Magen var tom på barn men full av längtan.
 
Efter den evighets långa väntan kom Peter, barnmorskan och två läkare samt personal från barn4 och vår lilla flicka som nu hade en stor mask i ansiktet in på salen, där jag oroligt väntade. Dom ville snabbt vissa upp henne innan dom brådskade vidare till Barn4 där hon nu skulle måsta vistas under övervakning. Peter följde med och fick där se hur både sond, prover odyl togs på vår lilla. 
 
 
Under tiden Peter vakade över vår skatt blev min värk i magen bara värre och värre. När han kom tillbaka var den outhärdlig och om än mitt hjärta värkte efter vår fina flicka så var det värken i magen som då tog all min fokus. Barnmorskan blev allt mer orolig för mig och läkare kallades in. Jag fick mer smärtstillande men helt utan effekt, att min allergiska reaktion då dessutom förvärrades gjorde inte saken bättre. Nu hade jag både ont och klåda på varje millimeter av kroppen. Fick ännu mera smärtstillande, dubbeldos med tabletter mot klådan samt ytterligare en spruta morfinhämnande. Det sistnämnda gjorde då en värk som redan var outhärdlig än värre. Vilket varken jag eller säkert dom heller trott var möjligt.  En orolig Peter fick nu springa emellan mig och Tilde. Bakjouren kallades in och han var orolig att en ny operation skulle måsta göras. Vid den här tidpunkten hade jag så ont att jag skrek/grät bara han snuddade huden på min mage. Mer morfin ordinerades och dom båda läkarns försvann från rummet med bekymmers rynkor i pannan. Närmare  17.00 hade min värk äntligt blivit bättre, från att ha legat på en ständig 10a(värsta tänkbara smärta) från kl 9.30 så var jag nu nere på 7 på smärtskalan. Och jag fick äntligen lämna förlossningen för att bli styrd in på Barn4 för att se mitt lilla hjärta. Kändes otroligt skönt. Där mötes jag av underbar personal och fick hjälp att hålla lilla tjejen en kortare stund. Åter igen fylldes ögonen av tårar. Och jag frågade mig själv om denna underbara varelse verkligen var min?
 
 
Fick senare på kvällen då mitt tillstånd var mer stabilt flytta till BB avdelningen,  operations spekulationerna lades helt åt sidan.
och fick än en gång känna en otrolig lättnad. Klådan däremot var och är fortfarande obeskrivlig. Narkosläkarna byte av varandra för att kolla hur jag mådde och för att få den att släppa. Jag fick nu välja vara smärtfri eller bli fri klådan. Kan nog låta självklart med tanke på hur värken varit under dagen men denna klåda fick mig att ordagrant vilja riva lös huden och fick för stunden att glömma helt hur ont jag eg haft, så det var det ett tufft  men då självklart beslut. Jag valde att bli kvitt klådan. (I efterhand vet jag inte vad som varit bäst) Efter några tabletter och ytterligare en spruta och en flaska asolsprit hälld över kroppen, kunde det nu gå 1-2min utan att jag rev i huden.
Åkte ner en sväng till vår lilla tjej och Peter fick ge henne ett mål mat via sonden samt byta blöja. Hela 15ml mat fick hon, så inga stora mängder. Men besöket blev tyvärr inte längre än så då nu min värk exploderade igen. Väl på avdelningen fick jag två sömntabletter, en värktablett och ännu mera medel för att bli kvitt klådan. Samt ett gäng värme påsar på både mage och rygg. Och strax därefter var jag i drömmarnas värld och vaknade först kl 7 morgonen därefter. Förvånad då jag upptäckte att jag tagit dom tre värk tabletterna jag fått i förebyggande kvällen före. Nu i efterhand vet jag att det var sköterskan som gett mig dessa så gott som i sovande tillstånd. Omtänksamt men lite läskigt. Vem vet vad jag ska ha pratat i nattmössan om...;-)
 
Nästa dag var klådan som bortblåst, värken var betydligt bättre men lågt blodvärde resulterande i yrsel gjorde att mina mobiliserings försök begränsades till någon meter eller till sittande på sängkanten. Tur jag kunde få åka säng till Tilde.
Även hon började må bättre och hennes tidigare blå färg hade nu övergått till en härligt rosig färg. Om än händer , fötter och ben fortfarande var blå. Fick fin besök av min älskade Theo och han åkte med mig i sängen ner till lillasyster för att överlämna en själv vald present. Dock ångrade han sig lite men efter lite tanketid fick hon ändå kaninen "han" köpt.
Peter var hos oss hela dagarna, då inte övernattnings möjlighet fanns så fick han åka hem vid 23 tiden på kvällarna. 
 
Två dagar efter förlossningen vaknade jag än en dag med värk men med en annan kraft än tidigare, halvtimmen efter var jag uppe och duschade - det var den bästa dusch jag tagit. Men om jag inte varit så jäkla envis hade jag inte gjort det. BB-personalen tyckte att jag skulle vänta eller iaf sitta och duscha - men jag skulle stå! Och jag klarade mig själv utan hjälp!  Därmed basta. Katetern  drog de då också ut (inte lika obehagligt som att ha dit den) och sen har det liksom bara rullat på. Jag är satans envis och det har fått mig att kämpa trots visa motgångar! 
 
Sen åkte sjukhus kläderna i tvätten och mina egna åkte på. När Peter kom satt jag ute i matsalen och åt frukost. Han styrde sedan ner mig i rullstol (hade nog helst gått men kroppen protesterade vilt) till Tilde för att vi skulle kunna ge henne dagens mål. Bestämde sedan att vara nere samtliga av hennes måltider, där emellan skulle jag försöka vila. I förhoppning att bli utskriven från BB dagen därpå och därmed få flytta till ett familjerum på barn4. 
Efter lunch åkte Peter hem till Theo och min kära pappa tog hans plats vid min sida. Styrde mig i rullstol mellan avdelningarna, påminde mig att äta, hjälpte mig vid matning av Tilde samt var ett fantastiskt stöd hela dygnet. Dagen därpå likaså från tidig morgon till sena kvällen. 
Underbara vänner och familj har kommit på korta men otroligt uppskattade besök, trevliga samtal och gulliga sms/mail  har mottagits i massor om än min ork att svara på samtliga så betyder dom alla lika mycket. Och svar det ska ni få bara jag får tillbaka orken.
 
 
 
På fjärde dygnet - igår fick vårt lilla hjärta äntligt slippa cpapen. Detta fungerade så bra att hon fick sova inne hos oss. (Ja vid det här laget hade jag fått lämna BB och ist fått ett familjerum på barn4.) Om än lyckan är och var total så tror jag aldrig jag varit mer rädd. Med Theo var det ju så mycket enklare fastän vi nästan kände att vi behövde en handbok hur vi skulle gå till väga när vi väl kom hem. Men andas hade han ju alltid gjort själv.. Så natten bestod förutom x antal matningar, sjuttioelva tillfällen då lampan tändes för att kolla till lillan. Tänk om hon slutar andas, är hon blå? För kall? För varm? Fick vi verkligen i henne tillräckligt? Tänk om jag somnar för hårt. Lyckligtvis sov hon gott hela natten och apparaten som höll koll på hennes värden larmade inte en gång annat än när vi var där och petade i dom glappa kontakterna.
 
 
Idag är vi inne på femte dygnet, och idag drogs även sonden ut. Att Tilde fått smak för mat är det ingen fråga om. Hon glömmer dock bort att suga emellanåt men då har hon enl henne själv rätt jobbiga föräldrar som petar och bökar så några droppar till äts upp. Vi fick idag lämna avd för en promenad inne på NUS samt för läkarbesök för min del då värken inte vill ge sig. Efter några snabba prover så fick jag antibiotika utskrivet och jag är säker på att jag nu kommer vara mig själv inom någon dag.
 Vi håller nu tummar och tår att vi får permiss och får åka hem. Mysa med storebror och komma in i vardagen. Fortsätter det så här så borde det inte vara långt borta! 
 
 
 Vi vill tacka mina föräldrar för att Theo fått vara hos er dessa dagar. Alla fina bilder ni skickar på hans tokerier och andra påhitt har gjort vistelsen här så mycket enklare.
 

Förlossningen!

Fick en kommentar:



Nu är de ju så att jag redan skivit en sådan, men då en del av er redan missat denna medans bloggen var låst pga av lössenordet. Så länkar jag till denna igen! Här hittar du min såkallade förlossningsberättelse! Passa på att läs ;-)

Nu ska vi natta lilleman, som för övrigt verkar ha större planer på att köra ett varv i gåstolen än att sova.
Han tar nämligen igen lite av den energi han har missat under veckan han legat sjuk! Men nu rackarns börjar han bli frisk ska ni veta!

En förlossningsberättelse?

Ja, gott folk, det var kanske ett tag sedan. Och nu blir väl bilden av det hela ganska mycket för finad, både för att jag med tiden glömt och förträngt och för att inte skrämma er som än inte fött barn ännu.
Vi har i alla fall fått en son! Vi har fått en Theo Andreas för er som kanske missat detta!


Som jag tidigare nämnt var förlossningen så beräknad till den 26 juli, men då jag alltid varit lite snabb i starten, satte det hela igång redan på morgonen den 15 juli. Jag vaknade tidigt och för en gång skull detta års sommar kände jag mig riktigt utvilad, gick ut en liten sväng med hunden endast i t-shirt och trosor(då jag var i stugan så funkar den outfiten utmärkt) då jag kände hur det plötsligt blev helt otroligt blött mellan mina benen trodde att jag kissat på mig. När jag vaknat till liv på riktigt, konstaterade jag att det helt enkelt måste vara barn på gång. Skyndade in på toan, men upptäckte där till min förfäran att det blöta bestod av blod och åter en massa blod. Jag ringde in till förlossningen och de ville att jag omedelbums skulle komma in för att undersöka saken. Jag ropade ner min halvt sovande moder som sedan i halv panik sprang runt och försökte sig på att packa en förlossningväska då den andra befann sig i stan (förutom en rygga med 1 body och en bäbis byxa som låg ute i bilen) samtigt som jag ringde en sovande Peter med orden “Jag tror vi ska bli föräldrar idag.” , Jag tror inte jag har lyckats väcka honom så fort förut.  Han sade åt mig att ta det lugnt och vi bestämdes att mötas utanför förlossningen. Jag tog en dusch för att få bort lite blod (och rakade benen givetvis) och for runt som en yrhöna fram och tillbaka, byte kläder sjuttielva gånger i väntan på att min käre mamma skulle klä sig, borsta tänderna och få klart allt inför att vi kunde åka. Efter max 20 minuter vilka kändes som ett par timmar stod jag inte ut längre, utan gick ut och satt mig i bilen och skickade iväg ett sms till Isa.

Jag började få sammandragningar och vi begav oss mot Umeå. Sammandragningarna tilltog efterhand och när vi kom in på förlossningen tyckte jag att de var ganska täta. Drekt vi kom in på förlossningen blev vi uppmötta av läkare och en barnmorska och blev genast inskrivna pga blödningarna. Man gjorde ett ultraljud för att kontrollera moderkakan, mätte fostrets hjärtljud och livmoderns sammandragningar. När detta mätts i ca trekvart, kom sköterskan in och tittade på kurvan. Med ett leende “Jag ser här det inte är så jätte allvarligt ännu. Men det blir nog barn innan kvällen ska ni se. Om Ni tar och går och fikar i cafterian och om du är ute och gå så mycket som möjligt så ska du nog se att det sätter igång. Men kom tillbaka om du blöder mer.” Jag trodde inte mina öron - vi var ju där för att föda barn NU! Det var ju dags!

Snopna gick vi till cafeterian och fikade. Sammandragningarna avtog lite lätt men blodet fortsatte rinna och dagen förflöt i sakta mak. Vi vandrade runt på sjukhuset och min mamma och Peter var och köpte ett gäng tidningar och vi fördrev på så sätt tiden. Vid tolv-tiden på natten hade sammandragningarna varit täta sedan kl sex. Sköterskan ringde då in läkaren vilken tog beslutet att ge mig bricanyl och morfin så att jag skulle få sova en stund och sedan få bli uppstartad tidigt på morgonen med hjälp av dropp nästa dag. Så Peter och mamma skickades hem för att få sova några timmar även dom. Klockan 06,00 väntads dom åter, då jag sedan planerades startas igångmed värkstimulerandedropp. Bricanylen hjälpte dock inte ett dyft, sammandragningarna var lika täta och jag hade massor av halsbränna. Jag fick ytterligre en spruta, somäven denna integav någon verkan så det sluta med attjag låg och smsade med Peter och mamma tills dom kom tillbaka. Det var den sömnen de.

Fram på morgonkvisten ville sköterskorna att jag skulle få värkstimulerande dropp, då de tyckte det hela förlöpte alltför långsamt och då dom dessutom gett mig bricanyl i två doser under natten. När rondande läkare kom och sköterskan frågae vilken hastighet dom skulle strta droppet på, tyckte denna att jag kunde gå hem istället. Det blev en hetsig disskussion inne på min sal. Tillsist gjordes en gynunderskökning efter sköterskans begäran där det konstaderades att jag hade haft en vattenavgång, efter detta kopplades det värkstimulerandedroppet igång och ökades i hastighet var 30:e minut.
Dagen flöt på ganska långsamt och jag skickade hem Peter för att uppvakta svärfar på 60 årsdagen en stund då jag mådde relativt bra trots täta sammandragningar. 

Så släppte det och jag kände att jag inte längre kunde kontrollera värken med hälp av andningen.
Jag som sett fram emot att få sniffa mig hög på den omtalade lustgasen, blev något besviken när jag erbjöds en varm dusch. Jag duschade i alla fall och andades så gott jag kunde när sammandragningarna kom. Efter någon kvart-tjugominuter tyckte jag bara det kändes obekvämt och kallt i duschen (Jag som aldrig varit någon lång duschare i vanliga fall då jag tycker att det blir så kallt och blött, hur kallt tror ni inte det blir när man har ont då? På sjukhuset har dom ju inte direkt stora munstycken) så jag gav upp. Jag erbjöds därefter äntligen lustgas. (Vad jag aldrig förstod var att man endast skulle andas lustgas under själva värkarna, vilket resulterade i en rejäl flash-back till tonårstidens efterfester.) Det var precis så härligt som alla sagt, tack och hej - in i dimman.

Något senare hjälpte inte lustgasen längre, tro’t eller ej, och jag fick ryggbedövning. Nästan lite övernaturlig upplevelse, hela kroppen söder om naveln kopplades bort. Eller inte första gången för jag fick nämligen två. Första misslyckades totalt, och 4 timmar senare(jo så länge fick jag vänta innan jag fick en ny) men då kom min övernaturliga upplevelse. Underbart var det!

Vid halv fem-tiden startade således krystvärkarna. Å käre gud. Absolut ingenting i hela världen hade kunnat förbereda mig på det som komma skulle. Nu vet jag vad ett svart hål i universum är. Det är där man försvinner in när man föder barn. Jag minns att jag mot slutet tänkte: ” Det var då själva fan att den här s.k. yrkeskunniga personalen inte begriper att det inte är fysiskt möjligt. Det kan inte komma ut ett barn ur det här hålet, det är inte möjligt. De måste göra kejsarsnitt. Jag dör. Jag dör.”

Just när jag trodde jag skulle vandra vidare till de sälla jaktmarkerna, då jag jobbat med krystvärkar i två och en halv timme, då dom testat sugklockan för tredjegången och läkaren nästan tuppat av pga ansträngning, och då hela akutteamet rullat ner med mig ner efter korridoren in i operationsalen och med Peter hack i häl, DÅ då kom han ut via ett akut kjesarsnitt. Den 17 juli, klockan 07.09.
“Det är en pojke!”

Tack och lov tog den stolte fadern hand om den nykomna, eftersom dess ansvarslösa moder krampaktigt försökte hålla ögonen öppna. “Jag lovar att jag ska vara en bra mamma, lite senare”.

Han vägde 3725 gram och var 51 cm lång. Världens finaste trollunge med fjunigt ljust hår. Jag fascineras verkligen över naturens under: att någon så vacker kan komma från någon så… mindre vacker. Tack och lov blev han lik far sin.

Vi firades med alkoholfritt bubbel och smörgåsar, ett fint avslut på en lång, fasansfull, smärtfylld, hemsk, alldeles… alldeles underbar dag/helg.




Tidigare inlägg