PUSS


Jag & Theo

Mindre ont???

Idag vid ett mindre ingrep eller vad man nu kan kalla det så sa läkaren efter åt till mig "Vad himla duktig du är! Verkligen smärt tålig, inte ett knyst sa du juh! Det märks att du precis fött barn! Men nu vet du vet att när bedövningen släpper så kan det nypa till "lite" granna". (Och då menar jag att jag verkligen hörde och förstod "lite" som lite)

Vi pratade en stund efter åt om hur lustigt det är de här med att föda barn, alltså hur snabbt man glömmer. Och läkaren påstod liksom att många saker gjorde mindre ont efter att man fött barn.. Men nu råkar det vara så att läkarn hade fel fel fel!! saker gör inte mindre ont, verkligen inte.. och det gjorde inte alls "lite" ont. Det har gjort MEGA mycke ont!!
Så pass ont att lilleman redan vid 15.00 snåret bestämde sig för att ta sitt pick och pack(jo han bestämde själv) och åka över till sin mormor och morfar och natta över där ikväll så att hans pappa kunde ta hand om hans stackars mamma som legat och gråtit vild förtvivlan över sin arma stackars mage som minsan inte gör "lite" ont.
Har under dagens lopp påstått att smärtan är värre än själva förlossningen, men enligt Peter så vet han inte riktigt om det stämmer.. Men då man liksom redan glömt bort det där så är det ju inte så lätt att jämföra. För nu är det som så här enligt mig och säkert kan många utav er som fått barn hålla med mig. Hade denna disskusion med läkaren och denna kunde väl
 hon hålla med om, om än.... denna fortfarande sa att jag i dag endast skulle ha "lite" ont... jaja.. ska sluta tjata om detta.(Men kan som inte släppa det där med lite) Tur att jag fick citadon med mig hem!

Ni förstår det är så här att med tiden glömmer man bort hur ont det gör att föda och så här känner jag nu, sisådär 3 månader efter Theos födsel... Så gissar att om ytterligare ett år kommer minnet av att föda för mig vara ungefär vara som att bajsa, men med ett betydligt roligare resultat ;-) 

Två dagar efter förlossningen: Jag ska ALDRIG mer föda barn!!!!!!!!

Tre veckor efter förlossningen: OM det någonsin bli några fler barn, då blir det ett planerat snitt!! That's it!!

En månad, kanske två efter förlossningen: Ja det gjorde ont och var kämpigt som tusan, men det var värt det, varenda liten minut och sekund!!

Tre månader efter förlossningen: Hur jobbigt kan det ha varit? Det är ju bara att andas in av lustgasen och sen var det bara att krysta, och sen blev det ju ändå akutsnitt. Och hade jag verkligen så ont efteråt?



Nu ska vi fortsätta kvällen med soffmys, en vetekudde, lite godis och förhoppningsvis en bra film! Och magen..jo det börjar faktiskt kännas lite bättre.. ;-)
Men nu längtar vi faktiskt mest av allt tills imorgon bitti då vi får hämta hem vår lilleman igen.


Perfekta barnkammaren

För några veckor sedan lades en av dagarna åt hårt, svettigt kroppsarbete nämligen Inreda Theos rum och montering av diverse IKEA prytlar. Vad är väl en 38 timmar lång förlossning jämfört med detta? Att försöka få ihop en 236 centimeters-bjässe balanserandes på en stol med skruvar och pluggar i ena näven och skruvdragare (tack och lov för denna fiffiga moderna uppfinning, amatörsnickarens bästa vän) och bruksanvisning i andra näven, medan man samtidigt skall trösta det stackars lilla barnet som skriker efter uppmärksamhet, äta (han åt ju faktiskt igår. Tänk på barnen i Afrika.), byta blöja (herre gud, vet han inte vad en blöja kostar? När lär de sig att hålla sig?), leka med det där jätteroliga mobilen som hänger ovanför skötbordet (som vi bara har lekt med 30 gånger om dagen i 13 veckor men som fortfarande tycks vara lika rolig), sjunga "oa hela natten oa hela dan" (som vi har sjungit ungefär lika många gånger som vi legat under mobilen, och som fortfarande framkallar upphetsande skrik efter varje mening) och så vidare, och så vidare. Han vet precis när han skall vara extra krävande. Jag tycker han borde vara lite mer tacksam, hyllan och grejerna var och är ju faktiskt till honom.

Har även sytt och hängt upp nya, gardiner med färglada bilar och traktorer och en stor blå lampa, och hängt upp en blå hylla, samt söta barnsliga tavlor i barnkammaren och en söt blå liten spegel formad som en stjärna med gröna prickar. Jo, Theo vill ju ha det så, han är jättenoga med att hänga med i det senaste i inredningsväg frstår ni. Han föredrar absolut att hans mamma stressat stryker gardinlängder och svettas med passe-partout framför att umgås med honom en stund och skita i de ostrukna gardinerna som dög bra hittills. Nej, Theo vill ha den där perfekta barnkammaren att visa upp, den där idyllen, den där lyckliga barndomen, där han ligger på rygg på fårfällen eller i babygymmet under den blå lampan och söta tavlor och fladdrar med ögonfransarna och är så där super duper lycklig hela dagarna.
Bara 12 veckor var han då och redan så stark vilja, tänka sig. Vem kan han ha ärvt det från mån tro? ;-)