En dag hemma

Idag fick lillan permiss och vi har därför sedan lunch varit hemma och bara myst. En överlycklig och stolt storebror har inte velat annat än att hålla, pussa och krama sin lillasyster. Alla favorit leksakerna plus lite till har "Tiile" fått låna och vagnen och sängen (den plats hon befunnit sig på) har blivit överfull av diverse grejer då han är en väldigt generös liten kille. Gärna ville han att hon skulle vara med inne på rummet och "leka bilar", men insåg rätt snabbt att hon inte förstod sig på såna lekar. Så då dög det att hon var i närheten där leken på gick, för annat gick inte för sig. Hade inte mamman och pappan varit så uppmärksamma hade lillsyrran fått sig en och annan matbit också av den snälla storebror som han är. En kort tur med vagnen har också hunnits med och ingen hjälp ville storebrodern ha, han är ju stor nu och kan "styyja sälv! Ajja bajja mamma, Inte helpa."

Då vår permiss tyvärr är över tidigt imorgonbitti så fick vår älskade kille nu på kvällskvisten åka hem till mormorn och morfarn. Detta så att han skulle slippa både en tidig morgon och att bli ledsen då syrran lämnade hemmet utan honom. Det var med tårfyllda ögon han vinkades av och hann inte stänga dörren innan saknaden slog emot något enormt. Såg genom fönstret hur han skrattade stort när han åkte iväg sittande bak på mormors cykel och det var om än med en klump i halsen en stor lättnad.
Nu längtar jag till imorgon och hoppas att vår lilla tjej ökat i vikt så vi slipper få tillbaka sonden och därav kan åka hem på permiss igen och mysa i massor tillsammans hela familjen.


En förlossnings berättelse och dagarna efter.

Kan nu äntligen dela med mig av vår andra förlossningsberättelse. Här kommer den…
 
En solig augusti morgon,  (på tok för tidigt kan vi nog båda hålla med om) måndag den 12 augusti stressade jag och Peter runt hemma. Min mage var enorm (och tightare än en trumma), kvällen innan tog jag några bilder för skoj skull. Det var ju trots allt sista dagen med magen, och det kan vara kul att ha kvar. Tildes beräknade ankomst skulle vara om över två veckor så vi  hade först inte räknat med förlossning än på ett tag…. Men pga många och starka förvärkar under en  långtid så hade vi tillsammans med läkare bestämt att just denna soliga morgon var det dags för vår tös att komma ut. 
 
 
 Klockan 6.30 lämnade vi hemmet, med vår noggrant packade väska, med en overklighets känsla i kroppen. Under den tio minuters långa bilfärden till förlossningen påpekade vi båda flertalet gånger hur konstigt det kändes att veta att vi om bara någon timme skulle ha vår efterlängtade bebis i famnen. Lite fusk fick vi medge att det var.
 
Så denna måndagmorgon klev vi (något spända) in på förlossningsavdelningen på NUS.
 
Ingen av oss var särskilt pigg, allra minst jag då föregående natts sömn var lika med noll pga alla tankar och känslor som snurrat.
 
Väl där fick vi genast ett rum, och jag fick jag klä på mig snygga sjukhuskläder utan passform; trosorna åtta storlekar för stora med en tillhörande jätte blöja och skjortan största storlek och så vid att man flashade brösten vid varje rörelse - jättekul - kände mig som en nervös clown. Sen var det bara att hoppa upp på sängen o få kateter - tänker jag inte ens beskriva hur det kändes. Men tycker det ändå gick hyfsat! (Hade magen inte varit så stor hade jag troligen bett om att få göra det själv) Samt droppnål sattes och droppet kopplades igång och jag fick en hel näve med tabletter som skulle sväljas. Även Peter fick sig en uppsättning kläder; blå skjorta och byxor, samt träskor med klack och som att klacken inte försvårade det hela nog så var dom minst en storlek för små. Vilket fick oss alla att skratta.
 
 
 
Sen låg vi bara och väntade(kan väl erkänna att vi båda halvsov efter vår sömnlösa natt) tills klockan var åtta och det äntligt var pågång,  jag fick åka sjukhussäng till operationsavdelningen, Peter fick hjälpa till att styra. Väl inne på operation fick jag  promenera in på salen och "skutta" upp på ett operationsbord. (Jo jag var lika smidig som den puma jag kände mig som...) 
 
Där inne var det ganska kallt och jag skakade rätt mycket fast mest av nervositet. Egentligen inte pågrund av operationen utan det som oroade mig mest var själva bedövningen.  Lite smått spruträdd som man är. Det dröjde en stund innan de kunde lägga spinal, eftersom de var först tvungna att ge en bedövning inför denna. Jo tack det var underbart för en nervös & spruträdd jag och gjorde mig inte det minsta mer nervös inför nästa stick i ryggen ;-)
 
Narkossköterskan var jättegullig när spinalen väl sattes och pratade på om ditt och datt och om än det kändes, för det gjorde det så var det även en upplevelse. Förra förlossningen gick ju allt på rekordfart så han varken känna eller memorera hur saker och ting kändes.  Först blev det iaf varmt och sen kom myrkrypningar i mängder som startade i vä ben och sedan även i höger. Innan hon var klar så pirrade det på och stacks från bröstet och neråt. Skitläbbigt, sen blev det varmare och varmare och pirrigare och pirrigare och jag fick nu hjälp att lägga mig på britsen. Medan benen blev allt tyngre och tyngre sattes ytterligare en nål och blodtryck togs med jämna mellanrum. Jag undrade om jag fortfarande kunde vicka på tårna, var ju tvungen att prova. Tårna rörde på sig i alla fall, men jag var osäker på om det verkligen var mina fötter. Strax därefter kunde jag inte vicka längre och allt under revbenen kändes som tunga orörliga stockar.
 
Sen spritade och tvättade  en narkossköterskan ner hela magen. Klistrade över ett skynke och ett "tält" sattes upp i brösthöjd på mig så att jag och Peter inte skulle se vad som hände där bakom. 
Sen presenterade sig samtliga personer i rummet igen, både för oss och varandra. Narkosläkaren kom med en skål med isbitar, med vilka hon skulle testa bedövningen. Den funkade precis som den skulle då jag varken kände isens kyla eller någon smärta av hennes ordentliga nypningar. Sen sattes operationen igång.
 
Efter ett tag hörde vi skumma ljud, det lät som när en läskflaska pyser över, och ljudet ville aldrig sluta. Läkarna skrattade och sa att det var vatten som sprutade och att det fanns i överflöd.  Tittade på Peter och vi båda visste att det nu inte var så långt kvar. Sen tystnade pysandet och jag kände hur dom grejade och bökade i min mage. Det kändes obehagligt men gjorde inte alls ont. Sekunderna därefter kände jag ett sug i magen och läkarna sa "Grattis till lill flickan", sen hördes ett högt bebis skrik och sen kom barnmorskan runt skynket med ett litet underbart skrikande och bra nog slemmigt barn, hon visade att det var en flicka! Den sötaste lilla bebis flicka vi sett och tårarna var svåra att hålla tillbaka. 
 
 
Sen tog barnmorskan med Peter för att klippa navelsträng samt torka av vår lilla tjej och samt ta med dom tillbaka till rummet vi fått på förlossningen. Jag låg kvar och stirrade på dörren och saknade henne enormt.  Båda narkossköterskorna pratade på om ditt och datt med mig bl.a. om namn, syskon, arbete osv. 
 
Det gick ändå ganska snabbt att sy ihop mig.
Vi var kvar i salen ett par minuter efter operationen o jag sa pratade på med en av sköterskorna som visade sig vara en kompis syster. Då jag fick en reaktion mot morfinet och klådan höll på göra mig tokig så fick jag även en spruta mot detta. Den hjälpte sådär.
 
Efter någon kvart var jag klar på operation och fick åka tillbaka till vårt rum på förlossningen, där väntade en stolt pappa och en fortfarande "skrikande" men ur söt liten flicka. Hon var uppenbart upprörd över inbrottet i hennes trygga varma boning. Den tidigare slemmiga flickan hade nu torkats av och fått en fin färg (om än ngt violett) och de finaste små ögon kisade mot mig. 
Jag blev av enbart en blick helt förälskad. Så söt hon var! En liten kopia på sin storebror!! Jag fick henne i min famn och mamma hjärtat svämmade än en gång över av kärlek. Peter tog några bilder och skickade sms till förväntansfulla släktingar som nyfiket väntade på besked om hur allt gått. 
 
 
Strax därefter kom de in med den berömda brickan och det var hur mysigt som helst om än jag inte kunde vare sig äta eller dricka något just då. Tanken på att vi faktiskt blivit föräldrar började sjunka in och det blev lite mer verkligt när de kom in med brickan.
 
Ganska snart blev vår lilla flicka blå, en färg som blev intensivare ju fler minuter som gick. Peter kallade på barnmorskan som med hjälp av saturationsmätare snabbt såg att något inte stämde då syresättningen endast var på 40. Nu blev det bråttom och barnläkare larmades ner och barnmorskan med vårt lilla knyte i ett fast grep och den något oroliga pappan skyndade raskt iväg till ett annat rum... där låg jag kvar med hemsk värk i magen och nu även i hjärtat. Helt oförmögen att rusa efter som varje impuls i kroppen skrek åt mig att göra. Fruktansvärt! Minuterna gick och kändes som en evighet om än det kanske totalt rörde sig om 10min, olika personal kom med täta besök in till mig och uppdaterade läget. Saknade min lilla Tilde. Magen var tom på barn men full av längtan.
 
Efter den evighets långa väntan kom Peter, barnmorskan och två läkare samt personal från barn4 och vår lilla flicka som nu hade en stor mask i ansiktet in på salen, där jag oroligt väntade. Dom ville snabbt vissa upp henne innan dom brådskade vidare till Barn4 där hon nu skulle måsta vistas under övervakning. Peter följde med och fick där se hur både sond, prover odyl togs på vår lilla. 
 
 
Under tiden Peter vakade över vår skatt blev min värk i magen bara värre och värre. När han kom tillbaka var den outhärdlig och om än mitt hjärta värkte efter vår fina flicka så var det värken i magen som då tog all min fokus. Barnmorskan blev allt mer orolig för mig och läkare kallades in. Jag fick mer smärtstillande men helt utan effekt, att min allergiska reaktion då dessutom förvärrades gjorde inte saken bättre. Nu hade jag både ont och klåda på varje millimeter av kroppen. Fick ännu mera smärtstillande, dubbeldos med tabletter mot klådan samt ytterligare en spruta morfinhämnande. Det sistnämnda gjorde då en värk som redan var outhärdlig än värre. Vilket varken jag eller säkert dom heller trott var möjligt.  En orolig Peter fick nu springa emellan mig och Tilde. Bakjouren kallades in och han var orolig att en ny operation skulle måsta göras. Vid den här tidpunkten hade jag så ont att jag skrek/grät bara han snuddade huden på min mage. Mer morfin ordinerades och dom båda läkarns försvann från rummet med bekymmers rynkor i pannan. Närmare  17.00 hade min värk äntligt blivit bättre, från att ha legat på en ständig 10a(värsta tänkbara smärta) från kl 9.30 så var jag nu nere på 7 på smärtskalan. Och jag fick äntligen lämna förlossningen för att bli styrd in på Barn4 för att se mitt lilla hjärta. Kändes otroligt skönt. Där mötes jag av underbar personal och fick hjälp att hålla lilla tjejen en kortare stund. Åter igen fylldes ögonen av tårar. Och jag frågade mig själv om denna underbara varelse verkligen var min?
 
 
Fick senare på kvällen då mitt tillstånd var mer stabilt flytta till BB avdelningen,  operations spekulationerna lades helt åt sidan.
och fick än en gång känna en otrolig lättnad. Klådan däremot var och är fortfarande obeskrivlig. Narkosläkarna byte av varandra för att kolla hur jag mådde och för att få den att släppa. Jag fick nu välja vara smärtfri eller bli fri klådan. Kan nog låta självklart med tanke på hur värken varit under dagen men denna klåda fick mig att ordagrant vilja riva lös huden och fick för stunden att glömma helt hur ont jag eg haft, så det var det ett tufft  men då självklart beslut. Jag valde att bli kvitt klådan. (I efterhand vet jag inte vad som varit bäst) Efter några tabletter och ytterligare en spruta och en flaska asolsprit hälld över kroppen, kunde det nu gå 1-2min utan att jag rev i huden.
Åkte ner en sväng till vår lilla tjej och Peter fick ge henne ett mål mat via sonden samt byta blöja. Hela 15ml mat fick hon, så inga stora mängder. Men besöket blev tyvärr inte längre än så då nu min värk exploderade igen. Väl på avdelningen fick jag två sömntabletter, en värktablett och ännu mera medel för att bli kvitt klådan. Samt ett gäng värme påsar på både mage och rygg. Och strax därefter var jag i drömmarnas värld och vaknade först kl 7 morgonen därefter. Förvånad då jag upptäckte att jag tagit dom tre värk tabletterna jag fått i förebyggande kvällen före. Nu i efterhand vet jag att det var sköterskan som gett mig dessa så gott som i sovande tillstånd. Omtänksamt men lite läskigt. Vem vet vad jag ska ha pratat i nattmössan om...;-)
 
Nästa dag var klådan som bortblåst, värken var betydligt bättre men lågt blodvärde resulterande i yrsel gjorde att mina mobiliserings försök begränsades till någon meter eller till sittande på sängkanten. Tur jag kunde få åka säng till Tilde.
Även hon började må bättre och hennes tidigare blå färg hade nu övergått till en härligt rosig färg. Om än händer , fötter och ben fortfarande var blå. Fick fin besök av min älskade Theo och han åkte med mig i sängen ner till lillasyster för att överlämna en själv vald present. Dock ångrade han sig lite men efter lite tanketid fick hon ändå kaninen "han" köpt.
Peter var hos oss hela dagarna, då inte övernattnings möjlighet fanns så fick han åka hem vid 23 tiden på kvällarna. 
 
Två dagar efter förlossningen vaknade jag än en dag med värk men med en annan kraft än tidigare, halvtimmen efter var jag uppe och duschade - det var den bästa dusch jag tagit. Men om jag inte varit så jäkla envis hade jag inte gjort det. BB-personalen tyckte att jag skulle vänta eller iaf sitta och duscha - men jag skulle stå! Och jag klarade mig själv utan hjälp!  Därmed basta. Katetern  drog de då också ut (inte lika obehagligt som att ha dit den) och sen har det liksom bara rullat på. Jag är satans envis och det har fått mig att kämpa trots visa motgångar! 
 
Sen åkte sjukhus kläderna i tvätten och mina egna åkte på. När Peter kom satt jag ute i matsalen och åt frukost. Han styrde sedan ner mig i rullstol (hade nog helst gått men kroppen protesterade vilt) till Tilde för att vi skulle kunna ge henne dagens mål. Bestämde sedan att vara nere samtliga av hennes måltider, där emellan skulle jag försöka vila. I förhoppning att bli utskriven från BB dagen därpå och därmed få flytta till ett familjerum på barn4. 
Efter lunch åkte Peter hem till Theo och min kära pappa tog hans plats vid min sida. Styrde mig i rullstol mellan avdelningarna, påminde mig att äta, hjälpte mig vid matning av Tilde samt var ett fantastiskt stöd hela dygnet. Dagen därpå likaså från tidig morgon till sena kvällen. 
Underbara vänner och familj har kommit på korta men otroligt uppskattade besök, trevliga samtal och gulliga sms/mail  har mottagits i massor om än min ork att svara på samtliga så betyder dom alla lika mycket. Och svar det ska ni få bara jag får tillbaka orken.
 
 
 
På fjärde dygnet - igår fick vårt lilla hjärta äntligt slippa cpapen. Detta fungerade så bra att hon fick sova inne hos oss. (Ja vid det här laget hade jag fått lämna BB och ist fått ett familjerum på barn4.) Om än lyckan är och var total så tror jag aldrig jag varit mer rädd. Med Theo var det ju så mycket enklare fastän vi nästan kände att vi behövde en handbok hur vi skulle gå till väga när vi väl kom hem. Men andas hade han ju alltid gjort själv.. Så natten bestod förutom x antal matningar, sjuttioelva tillfällen då lampan tändes för att kolla till lillan. Tänk om hon slutar andas, är hon blå? För kall? För varm? Fick vi verkligen i henne tillräckligt? Tänk om jag somnar för hårt. Lyckligtvis sov hon gott hela natten och apparaten som höll koll på hennes värden larmade inte en gång annat än när vi var där och petade i dom glappa kontakterna.
 
 
Idag är vi inne på femte dygnet, och idag drogs även sonden ut. Att Tilde fått smak för mat är det ingen fråga om. Hon glömmer dock bort att suga emellanåt men då har hon enl henne själv rätt jobbiga föräldrar som petar och bökar så några droppar till äts upp. Vi fick idag lämna avd för en promenad inne på NUS samt för läkarbesök för min del då värken inte vill ge sig. Efter några snabba prover så fick jag antibiotika utskrivet och jag är säker på att jag nu kommer vara mig själv inom någon dag.
 Vi håller nu tummar och tår att vi får permiss och får åka hem. Mysa med storebror och komma in i vardagen. Fortsätter det så här så borde det inte vara långt borta! 
 
 
 Vi vill tacka mina föräldrar för att Theo fått vara hos er dessa dagar. Alla fina bilder ni skickar på hans tokerier och andra påhitt har gjort vistelsen här så mycket enklare.