Besöket då..
Trodde det var jobbigt med en liten bäbis på 13veckor. Det är det inte. Det är jobbigt med en liten busig(näst intill uppkäftig och jag måste nog säga ouppfostrad) tjej på snart två år och med tillhörade föräldrar på 26 resp 32 år.
Som tidigare nämnt skulle vi nu till helgen ha besök, besökarna hade sin tvåriga dotter med sig. Theos kära släkting är en liten trumpen, rultig tvååring med ljusa lockar på huvudet och en massa skinn på näsan (det låter bättre än elak och bortskämd). Vid deras ankomst deklarerade det söta lilla flickebarnet genast vad hon ansåg om mig: (när undertecknad verkligen bjuder till och tar emot henne med stora famnen och ett riktigt gigantiskt stomatolleende) ”Gå härifrån!” åtföljt av en spark på smalbenet vid ett senare tillfälle, då mor och far tittade bort för ett ögonblick. Stod emot den kraftiga impulsen att sätta ut henne till räven eller i alla fall på balkongen för en stund och låsas att där fanns en räv.
Hon såg antagligen rakt igenom mig, jag har ju alltid varit förtjust i barn MEN har alltid haft lite svårt för besvärliga barn som hoppar, klänger, skriker, rycker, nyper, och stojar, nämde jag bits(?) och är över allt och ingen stans utan att föräldrarna ens så mycket som lyfter ett ögonbryn utan det är en annan (läs jag) som får springa efter och vara den där sura tanten. Sen vi fick Theo så har visa barn plötsligt blivit så mycket jobbigare, eller dom jobbigare har blivit sjuresor värre. Kanske är det för att min beskyddar instikt blivit starkare och jag måste hela tiden skydda honom från det vilda barnet, så han inte får en mugg i huvudet eller en för hård klapp samtidigt som jag förskräckt springer runt och jagar så att inte mina prylar ska flyga i golvet med ett kras. Detta gör mig dock lite rädd, kommer vår lille söta bäbis vara så här vild om 1-2 år? Hur ska vi orka mer än 1 barn i framtiden då? Blir Theo ett ensam barn? (Enligt statistiken bör vi skaffa tre barn till. Ge mig bara lite tid. Och en nanny.) Nä skämt å sido, tror mycket handlar om hur man är som person och jag tror att vi kommer klara detta galant! Hoppas jag, för inte kommer vi bara sitta där och surra eller stirra blint i våra telefoner eller vara mer intresserad av en kopp kaffe i stället för att märka att vår son river halva bohaget för någon annan. Aldrig! Men det är ju faktiskt många gånger så att största problemet är ju faktikskt inte barnet, utan det är ju föräldrarna! Men det här det fixar vi,, det säger jag nu vid 13 veckors ålder! ;-)
Helgen har iaf gått och jag måste ha gjort någonting bra trots allt: på morgonen när man slösitter med sin tekopp i soffan framför tv:n, kommer lilltjejen och kryper upp i knät en stund. Det tog en helg, men nu är vi vänner.
Men hon ska nog få höra när hon blir stor. Men som sagt...jag brukar ha ganska lätt för att komma sams med barn trots allt ;-)
Vårat 13 veckor gamla busfrö redan med så mycket vilja!! :-D
Tur nog så vet mina vänner och släktingar som känner mig och som läser min blogg att man kan ta det jag skriver med en nypa salt... ;-) Man måste ju ha lite humor också eller hur?
Och ang obrydda föräldrar med extremt busiga barn så vet våra besökare att det inte är dom jag syftar på i detta sammanhang! Men efter ok av dom så skriver jag det så här ! Då ändå inga namn är nämda. :-P
Som tidigare nämnt skulle vi nu till helgen ha besök, besökarna hade sin tvåriga dotter med sig. Theos kära släkting är en liten trumpen, rultig tvååring med ljusa lockar på huvudet och en massa skinn på näsan (det låter bättre än elak och bortskämd). Vid deras ankomst deklarerade det söta lilla flickebarnet genast vad hon ansåg om mig: (när undertecknad verkligen bjuder till och tar emot henne med stora famnen och ett riktigt gigantiskt stomatolleende) ”Gå härifrån!” åtföljt av en spark på smalbenet vid ett senare tillfälle, då mor och far tittade bort för ett ögonblick. Stod emot den kraftiga impulsen att sätta ut henne till räven eller i alla fall på balkongen för en stund och låsas att där fanns en räv.
Hon såg antagligen rakt igenom mig, jag har ju alltid varit förtjust i barn MEN har alltid haft lite svårt för besvärliga barn som hoppar, klänger, skriker, rycker, nyper, och stojar, nämde jag bits(?) och är över allt och ingen stans utan att föräldrarna ens så mycket som lyfter ett ögonbryn utan det är en annan (läs jag) som får springa efter och vara den där sura tanten. Sen vi fick Theo så har visa barn plötsligt blivit så mycket jobbigare, eller dom jobbigare har blivit sjuresor värre. Kanske är det för att min beskyddar instikt blivit starkare och jag måste hela tiden skydda honom från det vilda barnet, så han inte får en mugg i huvudet eller en för hård klapp samtidigt som jag förskräckt springer runt och jagar så att inte mina prylar ska flyga i golvet med ett kras. Detta gör mig dock lite rädd, kommer vår lille söta bäbis vara så här vild om 1-2 år? Hur ska vi orka mer än 1 barn i framtiden då? Blir Theo ett ensam barn? (Enligt statistiken bör vi skaffa tre barn till. Ge mig bara lite tid. Och en nanny.) Nä skämt å sido, tror mycket handlar om hur man är som person och jag tror att vi kommer klara detta galant! Hoppas jag, för inte kommer vi bara sitta där och surra eller stirra blint i våra telefoner eller vara mer intresserad av en kopp kaffe i stället för att märka att vår son river halva bohaget för någon annan. Aldrig! Men det är ju faktiskt många gånger så att största problemet är ju faktikskt inte barnet, utan det är ju föräldrarna! Men det här det fixar vi,, det säger jag nu vid 13 veckors ålder! ;-)
Helgen har iaf gått och jag måste ha gjort någonting bra trots allt: på morgonen när man slösitter med sin tekopp i soffan framför tv:n, kommer lilltjejen och kryper upp i knät en stund. Det tog en helg, men nu är vi vänner.
Men hon ska nog få höra när hon blir stor. Men som sagt...jag brukar ha ganska lätt för att komma sams med barn trots allt ;-)
Vårat 13 veckor gamla busfrö redan med så mycket vilja!! :-D
Tur nog så vet mina vänner och släktingar som känner mig och som läser min blogg att man kan ta det jag skriver med en nypa salt... ;-) Man måste ju ha lite humor också eller hur?
Och ang obrydda föräldrar med extremt busiga barn så vet våra besökare att det inte är dom jag syftar på i detta sammanhang! Men efter ok av dom så skriver jag det så här ! Då ändå inga namn är nämda. :-P
