En helg i stugan
För någon helg sedan var jag och Theo i stugan tillsammans med Theos mormor och morfar och mormors hund (som inte får någon uppfostran eftersom hon fortfarande bara är en liten valp. Ja, den lilla valpen fyller elva år i vinter.) Hunden har aldrig varit särskilt över förtjust i små barn och var nog måttligt road efter en helg med Theo.(Säger nu inte att hon inte gillar barn) Hunden lägger sig demonstrativt med rumpan mot Theo och låtsas inte höra att Theo kallar på uppmärksamhet på alla sätt och vis. Då både mormor och jag tycker att djur ska vara en naturlig del av barns liv, dels för att lära sig respektera andra individer, dels för att motverka allergier (jag har någon konstig teori om att det man utsätts för blir man inte allergisk mot) så den stackars hunden får gott finna sig i att Theo kommer att hänga i krokarna framöver.
Vi hade hurtiga ambitioner på vägen till stugan: vi skulle promenera i skogen, mellan knotiga björkar och med solen i ryggen, plocka kantareller och avnjuta dessa över öppen eld med smör och salt, leta någon överbliven mylta och känna sötman explodera i käkarna, kliva upp tidigt på morgnarna och sitta ute på farstubron med en kopp kaffe/te i den kyliga höstluften medan solen sakta stiger över ån och diskutera livet, kärleken och människosjälen.
Istället var vi ganska trötta när vi kom fram, så vi damp ner i varsin soffa framför tvn med den där kaffekoppen. Det hördes jobbigt att stånka och stöna uppför branten i skogen, särskilt som vi inte lyckades klura ut hur alla remmar till Theos bärstol skulle kopplas, så vi tog en promenad ned till Krokfors med vagnen istället. Kantareller kan man ju faktiskt köpa, och det är väl lite försent för hjortron nu? Knotiga björkar har vi hemma på tomten också, kylig höstluft likaså. Nä, vi tog det lilla lugna, gick ut och ställde oss på farstubron endast för att konstatera att det var bra mycket varmare och skönare inomhus. Eldade i öppna spisen, drack lite mer kaffe, tittade ut genom fönstret och sade att, jo, det var himla fint här.
En dag var vi faktiskt utomhus. Mormor och morfarn påtade på ute i trädgården, medans jag tog hundarna och lillemanen och vagnen på en promenenad längs vägen. Efter ca en timmes promenad kom regnet så blev snabba steg tillbaka.
Så det blev som det blev med det hurtiga skogslivet. Men framför brasan, om kvällen, när lilleman och hunden/hundarna somnat, så diskuterade vi faktiskt livet, kärleken och människosjälen.
Vi hade hurtiga ambitioner på vägen till stugan: vi skulle promenera i skogen, mellan knotiga björkar och med solen i ryggen, plocka kantareller och avnjuta dessa över öppen eld med smör och salt, leta någon överbliven mylta och känna sötman explodera i käkarna, kliva upp tidigt på morgnarna och sitta ute på farstubron med en kopp kaffe/te i den kyliga höstluften medan solen sakta stiger över ån och diskutera livet, kärleken och människosjälen.
Istället var vi ganska trötta när vi kom fram, så vi damp ner i varsin soffa framför tvn med den där kaffekoppen. Det hördes jobbigt att stånka och stöna uppför branten i skogen, särskilt som vi inte lyckades klura ut hur alla remmar till Theos bärstol skulle kopplas, så vi tog en promenad ned till Krokfors med vagnen istället. Kantareller kan man ju faktiskt köpa, och det är väl lite försent för hjortron nu? Knotiga björkar har vi hemma på tomten också, kylig höstluft likaså. Nä, vi tog det lilla lugna, gick ut och ställde oss på farstubron endast för att konstatera att det var bra mycket varmare och skönare inomhus. Eldade i öppna spisen, drack lite mer kaffe, tittade ut genom fönstret och sade att, jo, det var himla fint här.
En dag var vi faktiskt utomhus. Mormor och morfarn påtade på ute i trädgården, medans jag tog hundarna och lillemanen och vagnen på en promenenad längs vägen. Efter ca en timmes promenad kom regnet så blev snabba steg tillbaka.
Så det blev som det blev med det hurtiga skogslivet. Men framför brasan, om kvällen, när lilleman och hunden/hundarna somnat, så diskuterade vi faktiskt livet, kärleken och människosjälen.
